Med utgångspunkt i bombdådet i London en sommarmorgon för knappt fem år sedan målar franskalgeriske Rachid Bouchareb en stillsam akvarell om några av de yttre vattenringarna.
I ena hörnet finns kyrkliga Guernsey-änkan Elizabeth (Brenda Blethyn), vars dotter studerar i centrala London. I det andra den åldrande Ousmane (Sotigui Kouyaté) som fruktar det värsta för den son han inte längre känner. Efterforskningarna leder dem båda till området uppe kring Finsbury Park där deras historier flätas samman av, ni vet, slumpen – de springer ideligen på varandra på ett sätt som inte hade varit det minsta förvånande om London hade varit en stad av samma storlek som Finspång. Det ska sägas direkt att Blethyn och inte minst Kouyaté (som även spelade huvudrollen i samma regissörs Little Children) är förstklassiga här. Tyvärr finns det något djupt uddlöst i vad London River, till tonerna av Armand Amars krispiga patosjazz, vill berätta. Det är onekligen en viss typ av filmer som får hedersomnämningar av den ekumeniska juryn vid Berlins filmfestival. ”Inte alla trädgårdspåtande kärringar från landsbygden, som aldrig har sett en muslim, är rasister. Nä okej. Inte alla afrofransoser med ovårdad frisyr är terrorister. Roger that.
I sin samförståndsgenre är det här högkvalitativt. Min gamla favorittes att London är en filmstad som lämpar sig extra väl för främlingars blick (Michelangelo Antonioni, Woody Allen, Jules Dassin, John Landis, och så vidare) får dock inget ytterligare stöd här.
