Ljuva november

Reklambranschen är populär i Hollywood. I alla fall om man ska visa någon som är ordentligt känslomässigt avstängd - eller åtminstone har grava problem med sin självbild. Så är det i alla fall med Mel Gibsons karaktär i [I]Vad kvinnor vill ha[/I] och ett liknande personporträtt målas också upp i [I]Ljuva November[/I]s inledande scener. Här är det den extremt framgångsrike Nelson (Keanu Reeves) som plötsligt en dag bryter ihop mitt under det säljmöte där han ska presentera den nya, sexiga image han tänkt ut för amerikas störste korvfabrikant. I samma veva, som av en händelse, stöter han ihop med Sara - på alla sätt hans motsats. Hon är en hippie/new age-tjej som bor i de ruffiga kvarteren, älskar både djur och människor - ja, hon har till och med en dragqueen till granne. Sara ger Nelson ett erbjudande - ge mig november månad och jag ska ge dig ett nytt jag. Blir någon förvånad om jag avslöjar att ljuv musik uppstår? Att motsatserna attraherar varandra? Att Nelson får kontakt med sitt inre jag? Att det plötsligt dyker upp ett stort hinder för de två älskandes kärlek? [I]Ljuva November[/I] bryter knappast ny mark inom det romantiska dramat, däremot känns det tryggt att veta att det finns roller som passar herr Reeves minst sagt drogade spelstil - någon borde tipsa hans manager om att hålla utkik efter fler filmer om apatiska, dryga och hämmade affarsmän. Daremot är Charlize Theron riktigt bra som den eteriska Sara - eller är det bara så att allt vid sidan om Reeves känns både närvarande och levande? För dig som gillar hinkvis med sentimentalitet bjuder filmens sista halvtimme i alla fall på rikligt av den varan - och den här delen av filmen avverkar regissören och manusforfattaren grundligt. Det hinner bli både pretentiöst och råsentimentalt innan upplösningen går mot sitt slut - även om ingen kan anklaga någon av upphovsmännen för någon form av originalitet ens här.