Livets tåg

[I]Livet är underbart[/I] av Roberto Benigni handlade om humorn som vapen när döden stirrar på en, och utan andra jämförelser delar den detta tema med [I]Livets tåg[/I] som också utspelar sig under andra världskriget, till en början i en östeuropeisk by. Rumänske regissören Radu Mihaileanue går ut starkt och lovande när han låter byfånen Shlomo inleda. Han ser på oss med stadig blick och säger att han vill berätta historien om vad som hände hans shtetl, därefter rusar han i vild galopp genom skogen till byns rabbi för att sprida vad han vet, att nazisterna är på väg. Det är också dåren som kommer på den osannolika idén att byn ska deportera sig själva under falskt flagg för att komma undan. Uniformer sys upp och utvalda män ikläder sig rollen som nazister och tillsammans ska de med hjälp av ett upputsat, fejkat nazi tåg ta sig till sina drömmars Palestina. En färd som av naturliga skäl är riskfylld - utmed rälsen väntar både riktiga nazister och fransmän ute efter att sabotera för tyskarna. [I]Livets tåg[/I] är förstås fiktion vilket gör att inga krav kan ställas på "äkthet", men problemet är inte så mycket den osannolika historien utan snarare hur den berättas. Att göra humor av förintelsen är en delikat uppgift och i [I]Livets tåg[/I] är det livat så det förslår. Inför avresan ska getter räknas, gurka läggas in och locket ska läggas på brunnen - folk och fä rusar om varandra, skrikande, skrattande och vilt viftande med armarna. Förberedelserna ackompanjeras av en gungande klezmer-orkester vilket skänker scenerna en slags chockeffekt, det är ju trots allt förberedelserna inför en flykt vi ser, men den känslan sjunker undan och ersätts istället av en trötthet inför överspelet. Tuttar är roligt! Visa tuttar! Närsynta som ramlar runt! Roligt, roligt! En lokförare som inte kan köra tåg! Nä dra mig baklänges! Det blir i längden en smula påfrestande. Några skämt är roliga, som att jiddisch är tyska minus humor. Men annars är det överspelat, flåsigt och en röra av slapstick, buskis och lyteskomik. Sidohistorien om den lilla gruppen av unga män som bestämmer sig för att bli kommunister är svårbegriplig och hela subhistorien om de franska rebellerna är poänglös och tidskrävande. Filmen lyfter de stunder man får hämta andan och landa i tragedin hos de av byinvånarna som klär ut sig till nazister: kommendanten Mordechai, spelad av Rufus - utan efternamn - ger plågad gestalt åt en man som tvingas dra på sig fiendens uniform i hopp om att rädda sitt folk. Hade denna del av filmen utvecklats hade också humorn lyft, men i sin nuvarande form är driften med fanatiska marxister och trögtänkta nazister lättköpt och nattstånden, och som politisk satir blir [I]Livets tåg[/I] mer än trubbig.