Lilla Syster

En man söker upp sin yngre syster, invaderar hennes hem och övervakar varje steg hon tar med en videokamera. Lilla syster är ett slags Family Viewing (Atom Egoyans familjedissikering) av unge holländske regissören Robert Jan Westdijk. Det är nästan larvigt hur ofta det filmas i filmer sedan Sex, lögner och videoband dök upp 1989. Det som utmärker Lilla syster är emellertid att inkräktaren är osynlig bakom sin kamera under större delen av filmen. Greppet ger Lilla syster en obehaglig laddning, eftersom biopubliken av tradition förknippar subjektiv kamera med mördarens ankomst. Broderns film är på samma gång ett dokument över systerns vardagsliv bland bohemiska tjugoåringar i Amsterdam och en psykologisk, terapeutisk sökan efter sanningen om syskonens såriga barndom. De incestuösa bindningarna uppdagas redan tidigt genom en familjefilm tagen med super-8 kamera. Kameran blir ett sanningsvittne som inga mänskliga relationer håller för. Och den irriterande nerven ligger i frågan varför det tar så lång tid innan systern med vänner reagerar. Varför slänger de inte ut videodåren som till och med filmar deras kärleksliv? Kameran bryter ned motstånd, smickrar egon och får människor att blotta sig. Har ni hört det förr, månne? Någonstans påminns man om Stig Larssons Ängel, inte bara i förnedringstemat. Den skakiga handkamerans "skitiga" bilder skapar en autenticitet som blir så överäkta att den känns skruvad. Anti-estetiken i kombination med amoraliska provokationer har vi sett förr. Och den feministiska diskussionen om den manliga blickens makt och den betraktade kvinnans underläge får inte nytt bränsle med Lilla syster. Men upplösningen är befriande. Relationer förgiftas ofta i onödan på grund av missminne och missförstånd. Kameran ljuger!