Precis som inför den första filmen om Jönssonligans brokiga barndom slås jag här av insikten att detta är den mest naturliga skådeplatsen för den debila trions irrvägar. Infantilitet gör sig liksom bäst bland barn.
Karaktärerna från förra årets Lilla Jönssonligan är de samma, förutom huvudpersonerna ser vi den rike knösen Wall-Enberg (Falkman), hans fetlagde chaufför (Micke Dubois) och deras lika illvilliga söner - Jönssonligans eviga nemesis. I intrigens utkanter rör sig ett gästande tivolisällskap, däribland tre skumraskfigurer som när den lilla stadens befolkning är på nöjesparken passar på att gå på rövarrunda.
Där den förra filmen lade sig på en folkhemsnivå i klass med Anderssonskans Kalle har regissören Wegner denna gång tyvärr låtit sig, medvetet eller ej, inspireras av Disneytimmens mer våldsamma och högljudda estetik. Detta, tillsammans med en simpel och onödig karakterisering av de "dumma barnen" som tjocka, vattenkammade och närsynta (kroppselitismen behöver knappast förstärkas ytterligare, det var smått smärtsamt att höra salongens barn skratta rått åt de missanpassades fysiska uppenbarelser) gör upplevelsen mycket försumbar.
Dock plus för de vuxna rollerna som görs med timing och humor av förut nämnda Falkman, Robert Gustafsson och Ulla Skoog.
Skådespelare:
Regi:
