50-tal. Stickan, Dynamit-Harry och Vanheden går i skolan och det viktigaste här i livet är de filmisar som finns i Cornflakes-paketen. Många filmisar = hög status.
Stickan har en plan som i korta drag går ut på att konfiskera alla filmisar från den fabrik de kommer ifrån. Den ägs av Wall-Enberg Sr.Det är inget nytt grepp att göra filmer om en känd och vuxen filmhjältes barndom. Scooby Doo finns som valp, Indiana Jones som ungdom och så även James Bond. Det som skiljer dessa "remakes" från Lilla Jönssonligan är emellertid att de är betydligt sämre än förlagan. Det är något av en ironi att det är dessa spolingar som trycker in den slutgiltiga spiken i kistan etiketterad "Jönssonligan".
I ljuset av Lilla Jönssonligan får nämligen den "vuxna" versionen uppskattade endast av barn och porösa hjärnor, plötsligt finna sig i att förlora allt sitt existensberättigande.
Detta är barnsligt, i ordets mest positiva och lekfulla betydelse. I sina bästa stunder är Lilla Jönssonligan precis lika rolig och föredömligt anarkistisk som de bästa Pippi Långstrump-filmerna. Filmmakarna har dessutom ansträngt sig för att göra denna barnens orgie i lådbilar, kojor, hyss, prylar och mikrospänning till en rolig stund även för de medföljande föräldrarna. Favoriten är Stickans lillebror Sven-Ingvar som filmen igenom sjunger slagdängor som om cirka 20 år senare skall göra honom mycket känd.
Därtill får vi, i barnens föräldrar, en lätt men ändå fyndig förklaring till hur medlemmarna i den vuxna Jönssonligan har kunnat bli så stora idioter som de är. Kul.Efter detta borde det vara omöjligt att göra ytterligare en film om Stora Jönsson-ligan. Rejält med smisk: Producent, regissör och andra beslutande borde ta sig en funderare på varför de nödvändigtvis var tvugna att, på simpelt Hollywood-manér, göra de "skurkaktiga" barnen tjocka och närsynta. Onödigt, billigt, insiktslöst och, framförallt, ansvarslöst. Sådant smärtar att se.
Skådespelare:
Regi:
