Som när det gäller majoriteten av jordens riktigt sköna naturmiljöer står de att finna på rätt ogästvänliga ställen. En sådan plats är ryska Kolahalvön (inte särskilt långt från finska och svenska gränsen), med vida slätter, jordig bergskust och pissigt väder. Hit har Andrej Zvjagintsev förlagt sin senaste film som fokuserar på arvet från Sovjet, dess sönderfall och huggsexan som följde.
Nikolaj är en gammal soldat som blivit änka och nu lever med sin moderslösa son Roma och nya kärleken Lilia i ett vackert trähus som gått i arv genom generationerna. Tiden är dock knapp eftersom den närliggande lilla stadens korrumperade borgmästare bestämt sig för att annektera tomten, riva huset och bygga ett palats till sig själv.
Grundhistorien är inte särskilt komplicerat, men karaktärerna den drabbar är storslagna manifestationer av förlorade själar som alla är lika mycket offer för sig själva som för Ryssland usla statsapparat. Nikolaj super som om hans sista stund är kommen medan vännen och Moskvaadvokaten Dimitri låter sin lusta och självkänsla styra, medan borgmästare Vadim ständigt hemsöks av sitt förflutna. Allt i de vackraste, och mest minimalistiska, miljöer man kan tänka sig. En episk film som närapå förbjöds i Ryssland på grund av en ny lag som förbjuder svordomar i konstnärliga verk.
