Andy Goldsworthy är en brittisk skulptör som skapar platsspecifika konstverk. Han böjer grenar på träd till abstrakta former. Han lägger ut en matta med skimrande höstlöv på en trappa mitt i ett folkvimlande Edinburgh. Han beskriver sitt skapande som ett försök ”att hitta naturen”, att leta sig tillbaka till ett slags urtillstånd, en harmoni, där kropp, själ och plats går samman och uppnår ett högre tillstånd. Och en del av verkens skönhet är att de är tillfälliga. Grenarna bryts och faller till marken. Löven sprids med vinden.
Ofta upplöses det linjära narrativet för att i stället ge utrymme åt långsamma, svävande panoreringar över Goldsworthys skulpturer. Den låter tittaren bevittna något utan att skapa alltför tydliga ramar för hur tittaren "borde" betrakta. Inställningen kring att arbetet på bondgården i barndomen som Holdsworthys riktiga konstskola känns krystad, och filosoferandet om naturen och kulturen är lite väl banal. Men någonstans bakom plattityder döljer sig en intressant berättelse, med antydningar om att Goldsworthy är långt från så enkel och harmonisk som intervjuerna ger sken av. Spänningen upprätthålls just eftersom filmskaparen bara låter antyda det vid ett fåtal tillfällen.
Det finns knappt några klipp som varar under tio sekunder, vilket drar ner tempot avsevärt, men filmen har en märkligt lugnande inverkan. Det är rimligt att anta att få filmer som får kommersiell distribution i år är lika lågmälda och meditativa. Rätt behagligt i en upptrappad sommarrepertoar.
