Det verkar som att världen har mobiliserat sin gemensamma styrka och kommit överens om att Xavier Dolan, 21 år gammal, ska bli vår lille filmprins. Det är med rätta, det är en sällan skådad begåvning han sitter inne på, och med lite hjälp från hans vänner, pengar, en fantastisk berättelse, kostym och cast har han i alla fall gjort årets sjunde, åttonde bästa film.
Temat, en het transas sorger och glädjeämnen, är alltid solid och utifrån och in är filmen välgjord: storyn får täckning för både en överestetiserad urban miljö och en mängd djuplodande människoöden. Platsen är Montreal. Tiden är åttiotal och ämnet är sexualitet. Alla bryr sig! Med detta som tema skapas ett frikort i att vara hur ytlig som helst, för allt står i berättandets tjänst. Att aldrig få den man älskar är den historia som har berättats flest gånger men som aldrig blir gammal. Den tar! Xavier Dolan beter sig som en glad tjock liten prins. Utan att skämmas håller han på i 2 timmar och 49 minuter och berättar om människors liv. Visst kan man tycka att han borde bestämma sig för en estetisk riktning, inte behöver väl Almodovar komma in med sina manér här? Klädregn och magi förstör den annars så habila historien, men bara några gånger. Det regnar kläder typ en gång för mycket.
Bästa rollprestationens gör transans flickvän, Fred, och det är då man tackar världen och Dolan själv för utrymmet han får och tar. Det handlar om transan Lawrence, men det är människorna runt omkring honom som gör honom intressant. Han är en slags projektionsyta för reaktioner och rädslor. Fred får, tack vare budget och hybris från den unga regissören, tid att spela ut hela sitt register. Det är en fröjd.
