Baserat på produktionstempo skulle den 71-årige regissören Terrence Malicks karriär enkelt kunna delas upp i två block. Från debuten med Det grymma landet 1973 fram till 2005 års The New World sträcker sig en period som inte alstrade fler än fyra spelfilmer på drygt trettio år, sett emot det förhöjda produktionstempo Malick funnit på 2010-talet. Att Knight of Cups är hans tredje film på ett och samma årtionde är anmärkningsvärt, och då jobbar han redan på två nya projekt. Men vadan denna nyvunna geist, undrar jag, som varken fann ojämna The Tree of Life eller efterföljande sömnpillret To the Wonder uppnå tidigare verkshöjd.
Men detta andra block kännetecknas inte bara av ökat produktionstempo, utan också av den gradvisa uppluckringen av Malicks patenterade filmspråk, som vore det på väg mot fullkomlig upplösning. För även om ett klassiskt narrativ kan skönjas i bakgrunden landar Knight of Cups någonstans mellan konstfilm och konventionellt drama. Det är ett jämnt flöde av mättade naturvyer och trafikerade avenyer, nacklinjer och nebulosor, händer i närbild ledigt hängandes längsmed skådespelarnas sidor, fin musik och berättarrösters semisakrala betraktelser.
I detta fragmentariska montage driver Christian Bales manusförfattare Rick runt mellan extravaganta fester och Los Angeles slumkvarter. Han oroar sig över sin brors välbefinnande och har ihop det med en lång rad kvinnor, från Cate Blanchetts läkare till Freida Pintos supermodell, medan en fadersgestalt (tjurigt spelad av Brian Denehey) lommar i minnesbankens bakre vrår.
Så är det lysande eller existentiellt dravel med gubbfluktande blick? Onekligen lite av varje.
Med Hollywood i fonden känns det ibland som om Bret Easton Ellis prackat på Jean-Luc Godard en okaraktäristiskt ångerfylld betraktelse från dekadensens Los Angeles. Som om två konstnärliga antiteser funnit sig överens om att stil ändå trumfar innehåll. Resultatet är ytligt och gubbigt, men samtidigt en ändå intagande minnesskiss där Rick tycks betrakta sitt liv utifrån Malicks narrativa villervalla.
Många är väl de som kommer hävda att Knight of Cups innebörd bara kommer växa för var gång man ser den. Jag tror snarare att den ses bäst en gång, därtill lite flyktigt, utan förhoppningar om att knäcka något krypterat budskap. Se den då hellre som ett tjusigt bildfyrverkeri.
