Kingpin

Bowling-komedier är inte särskilt vanliga på repertoaren; kan väl på halvrak arm inte påminna mig en enda. Däremot minns jag med välbehag en bowlingscen i Deer Hunter, med Meryl Streep i strike-position, Robert De Niro i uniform strax bredvid och den oförglömlige, tyvärr för tidigt bortgångne, John Cazale i baren med sin blonda bimbo. Scener som aldrig vill lämna oss.Tyvärr tror jag inte att ens den bästa scenen i Kingpin kan mäta sig med någon av de allra svagaste i exempelvis Deer Hunter. Här finns visserligen en och annan hejdlös poäng (Vittne till mord-parodin är genial), en oftast vass och förvånansvärt lågmäld dialog, ja riktigt uttråkad hinner man inte bli, trots filmens närmast oförskämt långa speltid (1 timma och 50 minuter). Men å andra sidan är de komiska förväxlingarna alldeles för bleka (visst är det besvärande när man upptäcker att man faktiskt själv ligger två steg före filmens handling) vilket också får gälla både bild och klipp. Filmkomik är ju ofta mer beroende av just ett överraskande bildval och tempoväxlingar än en intelligent historia, som ju närmast får vara hur korkad som helst. Det kan till och med vara en fördel att den lätta komedin inte skymmer sina skämt med alltför mycket intellektuellt bråte.I Kingpin (Kingpin är mittkäglan i en bowlinguppställning) möter vi lantisen Roy Munson (Woody Harrelson) som ger sig ut på landsvägen för att delta i den stora bowling-touren. Han har tyvärr oturen att bli både lurad och få sin karriär krossad av bowlingens bad boy, Ernie "Big Ern" McCracken (Bill Murray). Korsa Eric Lindros med John McEnroe och den gamle fine Leedsteknikern Norman Hunter och ni förstår lite bättre. Resan som följer handlar om Roys återupprättelse och hämnd.Både Woody Harrelson och Bill Murray är glimrande komedianter och det är tveklöst deras föreställning från början till slut. De utgör kanske det enda riktigt fullgoda skälet till att skänka sin tid till denna annars ganska så mediokra komedi.