Katinkas kalas hade kunnat bli så bra. Den hade allt. Skådespelarna, bildspråket, dialogen, allt det är faktiskt pricksäkert. Relationerna. Dialogen. Dramat. Nej, jag tar tillbaka det med dramat. Problemet med Katinkas kalas är att det inte finns något drama, ingen röd tråd, ingen nerv, inget som vi bryr oss om.
Jag kanske har blivit helt känslokall, men varför skulle man vilja se en hel långfilm om några trista par som har världshistoriens tråkigaste fest där absolut ingenting särskilt händer? Vi kan känna igen oss i klassfrågorna, i det som förut var arbetarklass och medelklass eller bourgoise och som vi nu, så där våren 2012 fortfarande (parera spyan i munnen nu) kallar hipsters.
För det är det enda den här filmen gör. Pratar hipsterns språk för en hipstergeneration som för länge sedan tappade hörseln och som för länge sedan slutade tala. Det är som i sådana där skräckisar där någon mystisk präst utsänd från Vatikanen utbrister ”det här språket har varit utdött i flera tusentals år, hur har du fått tag i det?”. Hur ska vi kommunicera med hipsterns ras? Via surdegar? Ändlösa debatter om Slussen? Lite trivsamma skämt om hasch eller gräs?
Vetgirirga diskussioner om när #prataomdet kommer ut som pocket eller om den går att ha till sin iPad kanske? Och så vidare. Allt sker på behörigt jag-är-bara-en-bilaga-i-ett-behagligt-Dagens-Nyheter-avstånd. Ingenting gör ont. Ingenting får en tyvärr att skratta. Förmodligen kommer jag att skratta mer åt eller med Kikki Danielsson och Sean Banan i Seanafrika. Ingenting känns överhuvudtaget.
Igenkänningsfaktorn däremot, den finns där, oh ja. Inte på det där överdrivna och lite charmiga Solsidan-sättet. Och den går inte heller på det djup som hade behövts. Hur skulle den kunna gå på något som helst djup när Katinkas kalas pratar hipsters ironiska och utdöende språk? Ett ytligt och ironiskt sådant (och ironi, precis som bitterhet, blir aldrig roligt att se), som så fort det börjar blöda, så fort det börjar svida eller närma sig något som känns är det som att den här filmen tar en bekväm piruett bakåt och säger ”det var ju bara ett skämt. Vi menade ingenting.”
