Olivia Cookes insats i Wayne Roberts långfilmsdebut Katie says goodbye är en mästerlig uppvisning i hur man väcker sympati för en karaktär med de enklaste av medel: en blick, en vinkning, ett leende som inte riktigt bär.
Katie jobbar på en vägkrog i Arizonas öken. Kala träd, en bensinmack, den ödsliga långtradarledens sus. Alltsammans fotat i en matt, beige nyans. Klart som fasen att Katie vill därifrån. Hon drömmer om Kalifornien, att plugga på skönhetsskola. Drömmen håller henne vid gott mod, det skimrar om henne när hon rör sig bland stammisarna på haket. Men masken skymmer mörkret: en trasig mamma och ett ännu trasigare ”extraknäck” som Katie tar till för att få råd att flytta till San Francisco. När hon faller pladask för mekanikern och biltjuven Bruno (Christopher Abbott) faller också fasaden, liksom hela hennes tillvaro. Plågsamma scener följer och när det är som mest ohyggligt tittar även kameran bort.
Det kan tyckas vulgärt att fängslas så av en ung kvinna som går sönder på film, men Katie Says Goodbye är allt annat än cynisk. Manuset har något närmast andligt över sig. Roberts upplevde själv hur Katie talade till honom, och skrev helt enkelt ner hennes berättelse. Flummig mytologisering måhända, men ändå finns det något ruskigt ärligt över filmen. Inget moraliserande, bara kallt dokumenterande. En sann utmaning för skådespelarna som måste kompensera för det patos som annars vanligen uppstår i klipp och musik. De gör det med den äran. Själv är jag skakis när jag väl lyckats ta mig upp ur biostolen. Den sorg, avsky och eufori som väckts kan inte nog uttryckas i lovord. Se filmen i stället.
