Karen Blixen, ett porträtt

Det är naturligtvis hög tid att någon gör ett ambitiöst porträtt på Danmarks största författarinna genom tiderna. Vid sidan av H.C. Andersen är det hon som är dansk litteratur - internationellt sett, inte minst. Det kan tyckas märkligt att ingen landsman eller landsmaninna kommit på detta tidigare än 35 år efter hennes död, men när nu Christian Braad Thomsen gjort sig besväret ska jag kanske inte vara den som sitter här och gnäller.Det är väl däremot tveksamt om porträttet av Blixen skulle nå så långt som till bioduken, några filmiska kvaliteter äger det nämligen inte. Braad Thomsens porträtt följer snarare alla gängse TV-mallar: pratande huvuden, stillbilder och rörliga intervjuer från företrädesvis de sista åren av hennes liv. Här är TV-inslagen från den drygt tre månader långa triumfatoriska Amerikaresan - som hon företog, ganska skröplig, vid 74 års ålder - både intressanta, färgstarka och humoristiska. Här träder Blixen fram som en sagolik historieberättare, låt vara att hennes påtagliga förtjusning i sin egen framtoning är något tröttande.Braad Thomsen har inte varit intresserad av att göra ett ax-till-limpa-porträtt av Blixen, och det hedrar honom. Den förväntade kronologin uteblir nästan helt, istället väljer han en tematisk struktur, helt och hållet byggd på vad de olika "pratande huvudena" väljer att minnas om Blixen. Det är ett i sammanhanget vågat grepp, och han går i land med det. Inte heller har Braad Thomsen velat göra ett hyllningsporträtt av sin landsmaninna. Visserligen är flera av de gamla vännerna mer än lovligt devota här och var, men slutbilden av Karen Blixen är rik på gråskala. Vi får dels möta en intellektuell gigant, den tunna kroppen till trots, men bilden av den kedjerökande egocentrikern, motsägelsefull i hela sin gestalt, belyses med tydlig skärpa. Allt som allt ett intelligent, noggrannt och genomtänkt porträtt av en komplex och märklig människa som vid sin dödsbädd delgav sin svägerska att hon nog var den lyckligare av dem, med sin make och fyra barn. Mot vad som tidigare setts och sagts i filmen tycks det inte sannolikt att Blixen önskade sig lyckan i form av barn, varför Braad Thomsens val av slutackord bara kan tolkas som den traditionella synen på den kvinnliga konstnären - "hon fick betala ett högt pris för sin framgång". Jag är inte helt övertygad om att Karen Blixen själv skulle skriva under på den punkten.