K

Att amerikanska presidenter, eller åtminstone flertalet av alla presidentens män, är korrumperade in till benmärgen råder efter de senaste årens många konspiratoriskt lagda filmer ingen tvekan om. Och det är inte något som hymlas om i förhandsreklamen: visa mig en till "...och det visar sig att spåren leder allt längre upp i samhällets topp!" och jag visar dig ättestupan. Trots utlovade irrgångar i intrigen vet alla med normal deduktiv förmåga redan i inledningen vilka fårakläder som döljer en ulv - och är Donald Sutherland med i filmen räcker det med att bara läsa medverkandelistan. När fransmännen gör politisk thriller utgör sällan övertydligheten samma problem. I detta fall är detta påstående en grov underdrift. Frågan är om regissören Arcady någonsin var helt säker på vart historien skulle ta vägen, och framförallt, hur han skulle få ihop alla utkastade, och i vissa fall åter invevade, trådar. Patrick Bruel gör den judiske polismannen Bellamy som bevittnar hur hans åldrade vän, läromästare och antikvitetshandlare Katz i sin affär skjuter ner en kund. Katz berättar för den chockade Bellamy att kunden var den nazist som 50 år tidigare mördade hela Katz¹ familj. Katz vill ta sitt straff men den empatiskt begåvade Bellamy säger åt honom att sätta sig i säkerhet.Därefter börjar den lätt naive Bellamys cirklar att rubbas, en efter en. Det är till en början en tacknämlig känsla att inte veta exakt åt vilket håll filmen ska bära. Tempot är makligt och de anglosaxiska explosionerna lyser med sin frånvaro, vilket ju oftast är av godo. Men den osannolika och onödigt snåriga intrigen ter sig i slutändan minst sagt krystad - och detta omdöme gäller även i hög grad för styckets romans mellan jude och nazistbarn. Skuldfrågan i Förintelsens kölvatten är onekligen intressant och angelägen; att dagens högerextremister kan och vill förtränga/förneka historien är lika obehagligt som svårförståeligt, men Arcady (även manus) tar kanske i lite väl i överkant när han målar upp en hotbild där araber får lika stor plats som nazister. När vi i slutbilden dessutom, helt oprovocerat, erbjuds en försvarsskrift som bedyrar Israels totala oskuld i Gulfkriget, är det inte långt ifrån att jag anar Mossads närvaro i kulisserna.