När Stephen King var klar med att skriva Jurtjyrkogården gav han den till sin vän Peter Straub, även han en författare, att läsa. King hade på känn att han den här gången kanske hade gått lite för långt, och mycket riktigt bekräftade Straub hans föraningar. Jurtjyrkogården var alldeles för mörk och obehaglig för att kunna ges ut.
Det var tur att King slutligen, av rent nödtvång, skickade in manuset till sin dåvarande förläggare. För att fullfölja ett kontrakt behövdes ytterligare en roman, och det fick slutligen bli Jurtjyrkogården. Det är en av Kings mörkaste, mest obehagliga böcker. Men det är också en av hans bästa.
Läkaren Louis Creed (Jason Clarke) flyttar med sin familj från Boston till Maine. Han har fått jobb på ett universitetssjukhus och ser fram emot att tillbringa mer tid med sin familj. Naturen som omger deras lantligt belägna hus är rofylld. Men när Louis ramlar över en mystisk gravplats, mystiskt situerad innanför deras tomtgräns, väcker han liv i en främmande, mörk kraft, som snart kommer för att hemsöka honom.
Med undantag för The Shining, Lida och Carrie så har Kings förlagor sällan lyckats bli några särskilt bra filmer. Så är även fallet med nyfilmatiseringen av Jurtjyrkogården. Frånsett ett par underbart kitschiga scener, som när de är som bäst liknar något ur en gammal skräckis från Universal pictures glansdagar, misslyckas filmen med att leverera något utöver ett par billiga skutt i biostolen. Då och då kan en känsla av en annalkande katastrof göra sig påmind, men tyvärr förvaltar inte regiduon Kevin Kölsch och Dennis Widmyer förlagans inneboende förtvivlan. På grund av ett yxigt manus, klantig regi och stelt kameraarbete lyfter aldrig filmen, men ett par faktiskt närmast sublima ögonblick räddar ändå Jurtjyrkogården från att bli en kalkon.
