John Carpenters Vampires

Jag utgår från att titlen är en ironisk blinkning åt alla de filmtitlar som på senare år har hyst upphovsmannens namn; inte minst Bram Stokers Dracula. Men helt säker är jag inte. Samma ambivalens råder när jag ser filmen, men då jag i skrivande stund känner mig uppfylld av en plötslig och lätt överraskande nåd väljer jag att, i denna tempomässigt högt uppdrivna thriller, se humorn framför allvaret. Det är få regissörer som likt Carpenter kan göra idel b-filmer och samtidigt behålla ett närmast gott renommé. Anledningen därtill är svårfunnen men en delförklaring skulle kunna vara att deti hans verk, oavsett resultatet, ofta skiner igenom en ren glädje att göra Film. Sålunda ter sig denna berättelse om nutida vampyrjägare inte som ren spekulation utan snarare som ytterligare en variant på ett ofta nyttjat tema. Denna gång räds inte de långtandade krucifix eller vitlök men de går dock upp i rök om de drabbas av solens strålar, och en träpåk i hjärtat gör fortfarande susen. Carpenters bidrag till genren går annars mest ut på att han har skapat en hård fläkt av Vilda västern kring den annars romanskt religiösa myten. Carpenter går på sedvanligt vis ut hårt från första bildrutan. Hjälten Jack Crow (James Woods) är precis så hård som Snake Plissken i regissörens 80-talshit, Flykten från New York, önskar att han skulle vara, uppfinningsrikedomen i hur man bäst tar kål på en vampyr verkar vara outsinlig och blodet forsar som en vårflod.Det sistnämnda tar dock till slut udden av den inledande timmens våldsamma lättsamhet. När det fjortonde huvudet huggs av i bild, när blodfontänerna och kompisvåldet täcker scenen, ebbar sakta men säkert det mesta av den ironiska elegansen ut. Sålunda har Carpenter gjort ytterligare en försumbar film, men samtidigt en sådan som inte har höga pretentioner, som inte går under falsk flagg, som vet att den spelar i en annan liga än eliten. En b-film i ordets rätta, och inte självklart negativa, bemärkelse.