Jimmie

Kasia Syty 09:00 12 Apr 2018

Jag har noga följt Jesper Ganslandts karriär sedan Farväl Falkenberg uppenbarade sig i mitt liv 2006. Det var en fulländad film och jag har sett den så många gånger att jag omedelbart ville ropa ”EN MÅS, FLERA MÖSS” när jag fick syn på Axel från filmen i Skanstull en dag. Sedan den gjordes har Jesper utforskat våra instinkters mörkaste vrår i thrillern Apan, giftiga familjerelationer i det teatrala kammarspelsdramat Blondie, och blivit pappa. Nu ger han sig själv ut på flykt med sitt fyraåriga barn.

Jimmie är Ganslandts personliga kommentar till det som har pågått i Europa sedan 2015. Han iscensätter sin egen fiktiva flykt från ett krigsdrabbat Sverige, och fotografen Måns Månsson använder en särskild kamerateknik för att rikta fokus mot barnets upplevelse av den farliga resan. Det är självklart lika effektivt som bilden på Alan Kurdi: alla Södermalmsföräldrar kommer direkt att drabbas av obehagskänslor och i fortsättningen läsa Alfonsböckerna med ännu mer inlevelse för sina mini rodini-klädda ungar. Regissören, som i filmen spelar en fläckfri pappa, utforskar alltså sin rädsla för att bli fråntagen allt han har, samtidigt som han genom detta verk vill ge sitt barn den finaste kärleksförklaringen man kan tänka sig. Dessutom har han en ambition att leverera en tankeställare: tänker du annorlunda när du ser ett vitt svenskt barn på flykt? Allt följs av Lux Aeterna-aktig specialkomponerad musik och den obligatoriska patosfyllda berättarrösten.

Jag betvivlar inte Jesper Ganslandts godhet och välvilja. Men detta lite tafatta (men för all möjlig finansiering säkert väl grundade) försök att resonera kring vår tids sjukaste, ständigt pågående och ofattbart grymma tragedi, gör mig illa till mods. Se hellre den 22-minuters långa video Rania’s odyssey eller dokumentären Silvered Water: Syria Selfportrait. Trygga storstadsbor borde vid det här laget ha lärt sig att det går att vara medmänsklig utan att lajva att man har gått i någon annans skor. Effekten blir annars som när krönikören Bengt Ohlsson försöker leva sig in i HBTQ-personers utsatthet: Det är samma sorts skam som när jag köper toapapper.

Förresten, kommer Jimmie-intäkterna gå till UNHCR eller RFSL Newcomers? Hoppas det.

 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner