J. Edgar är en film som blandar högt och lågt. Leonardo DiCaprio gör en storstilad repris av sin Oscarsvärdiga aspergers-insats från Scorseses The Aviator, denna gång bitvis iklädd en ganska realistisk old suit. Vad gäller grova ålderssminkningar borde man dock som regel begränsa sig till att enbart trolla med huvudrolls-innehavarens utseende. När både Naomi Watts, Di Caprio och Armie Hammer stånkar, stönar och skalar ägg med påklistrad överskottshud frekventeras ens tankar snart av Jackass Old man-sketcher med en gubbsminkad Johnny Knoxville.
Kostymfadäserna till trots är J. Edgars största bekymmer ändå hur illa man förvaltat den mångåriga FBI-chefens liv. En man som på ett eller annat sätt deltog i flera av 1900-talets allra viktigaste skeenden.
Istället för att lägga fullt fokus på ett särskilt årtionde, förslagsvis sextiotalet, då J. Edgar Hoovers roll som konstant maktfaktor slutligen cementerades och en imponerande trave avgörande händelser inträffade, har Eastwood valt att ägna timmar och åter timmar på att skildra Hoovers gnabbande på kontoret under olika tidsperioder. Mer Kennedy, King och KKK alltså, för att fatta sig kort.
