Sandy (Jason Bateman), en reko kille med fru och barn, upptäcker att någon stulit hans identitet och spårar kreditkortsräkningarna till Diana (Melissa McCarthy), en våldsam shopaholic som råkat i luven på den undre världen. För att den ena ska få tillbaka sitt liv och den andra hålla sig levande måste motsatsparet lära sig att samarbeta.
Konceptet är alltså en laglös twist på buddy cop-filmer som 48 timmar och Dödligt vapen, där omaka par slängs in i stormens öga och simmar ut som bästisar. Det som hänt sedan 80-talet är att distinktionen svängts om från hudfärg mot kön och klass: han är den långsmala, hederliga finanskillen och hon den korta, tjocka bedragaren från fel sida av spåren. Jargongen dem emellan går på tröttsam autopilot med upprepade punchlines om att ena duohalvan är en man (med ett könsneutralt namn) och ändå ”a fucking pussy”.
Till en början förskjuts viskningarna om Dianas utseende till bakgrunden, men dörrarna för självrannsakning öppnas i takt med att hon utvecklas som person. Efter mycket om och men samlar hon mod och ber om hjälp för att lära sig använda hårspray med måtta och sminka bort det vita slöddret från sin sociala mask. Det lyckliga slutet har nämligen en plats över för smaklösheten, så länge normen först bjuder på en makeover.
