I spindelns nät

Morgan Freeman är "tillbaka" som den ärrade kriminalpsykologen Alex Cross. För den som till äventyrs undrar från vad Freeman egentligen är tillbaka kan jag upplysa om att hans karaktär introducerades i en film med namnet [I]Och han älskade dem alla[/I] för några år sedan. Om denna senare titel inte framkallar ringsignaler i din mentala klocka finns det få skäl att misströsta: [I]Och han älskade dem alla[/I] är långt ifrån en oundgänglig film. Detta gäller i hög grad även för uppföljaren, [I]I spindelns nät[/I], ett oerhört svagt försök att blåsa liv i den numera ganska tröttsamma seriemördargenren. Efter att en kollega dött under Alex Cross ansvar lägger han, tyngd av inte särskilt övertygande skuldkänslor, kriminalpsykologin på hyllan. Motvilligt träder han dock på nytt i tjänst vid Washingtons polisdistrikt när dottern till en senator kidnappats av en störd mördare. Detta blir upptakten till vad regissören antagligen vill att åskådaren skall uppfatta som en intellektuell och andlöst spännande kamp mellan den hypersensible Cross och brottslingen. I själva verket är jakten på den senare lika förutsägbar som ett tvättmaskinsprogram. Jag blir allså inte direkt förvånad när det så småningom visar sig att kidnappningen bara är en del av den rökridå som den verklige mördaren lagt ut. För regin till [I]I spindelns nät[/I] står Lee Tamahori, som tidigare har regisserat den i mitt tycke rätt så överskattade [I]Krigarens själ[/I]. [I]I spindelns nät[/I] ändrar inte min uppfattning om att Tamahori är en ointressant regissör. Slarviga bildkompositioner, en olovligt haltande intrig och dålig skådespelarregi gör denna film till en upplevelse jag faktiskt hade klarat mig utan. Filmens förmodat smarta vändningar, avsedda att villa bort åskådaren, känns bara ansträngda och tillkämpade. Givetvis är inget vad det synes vara och detta är så uppenbart att man bara sitter och väntar på att filmen skall ta slut för att slippa utstå ännu en "överraskande" demaskering eller "chockerande" upplysning.