I andras ögon

Det är sällan filmskapare lyckas ge liv åt alla sina karaktärer, ofta kan man irritera sig på någon som fått bli en kliché - den bussiga kompisen, oroliga mamman eller brutale farsan. [I]I andras ögon[/I] är ett romantiskt, komiskt drama och filmen är speciell på många vis, men ett av skälen är att människorna i den är skapade med sådan omsorg. De lever och vi får följa dem i en associativt berättad historia. I centrum står Castella (Jean-Pierre Bacri), en framgångsrik företagare i en halvstor stad i Frankrike. Han är gift med Angélique, en kvinna som tycker om att se sig själv som inredningsarkitekt och som kvävt deras hem i 1700-tals kitsch och tunga blommiga gardiner. En förestående affärsuppgörelse kräver att Castella lär sig engelska och att han skyddas av livvakt - och här träder några av filmens andra centralgestalter in, engelskläraren och livvakten. En kväll följer Castella motvilligt med sin fru på teater och det visar sig att en av pjäsens roller görs av samma kvinna som ska lära honom engelska, Clara. Mötet med teatern gör att Castellas liv tar en ny, oväntad vändning. Filmens regissör Agnés Jaoui spelar också med i filmen, i rollen som engelsklärarinnan Claras väninna, bartendern Manie. Manuset har hon skrivit tillsammans med Jean-Pierre Bacri, som spelar Castella, och det är ett snillrikt arbete. Humoristiskt och träffsäkert, dialogen vindlar sig genom oväsentligheter på samma sätt som det tenderar att göra i verkligheten, berättelsen ger plats även åt det som inte är särskilt händelserikt och både manus och regi litar på åskådarens förmåga att dra sina egna slutsatser. Här ser vi en rad lysande roller gestaltade med stort självförtroende. Manie, regissörens egna karaktär, är en haschsäljande, barjobbande trettio-nånting som är rolig, smart, fri och åtrådd - inte minst av Castellas livvakt som utan framgång försöker övertyga henne om att det är fel att sälja röka. Anne Alvaro gör en intelligent tolkning av engelskläraren Clara, en kvinna som sedan länge trampat ur tonåren men som fortfarande inte vet om hon ska kunna betala hyran om ett halvår. Också de manliga karaktärerna är sällsynt komplexa, både starka och svaga och helt mänskliga. Med blick för de små, små detaljerna fångar Bacri och Jaoui det obarmhärtiga sällskapslivet, hur gränserna för vad som passar sig där är knivskarpa, inte minst bland dem som berömmer sig om att vara vidsynta och fördomsfria. När Castella - objuden - slår sig ned vid restaurangbordet hos stadens kulturelit är han trots sina pengar och makten det innebär, skyddslös. Klass och smak krockar, skämt faller platt och ett tu tre har alla gått i barndom och mobbar den som inte kan sin Ibsen. Det är en träffsäker studie av slutna sällskap och smakrädslor. I andras ögon handlar om ensamhet, den berättar om smärtan att bli avvisad, men den berättar också om kärlek på oväntade platser och den gör det med mycket, mycket humor. Woody Allen borde se [I]I andras ögon[/I] och sedan gå hem och skämmas över att han blivit en sex- och kändisfixerad gubbe. När han gjort det ska han gå ut och returnera gesten genom att göra en film inspirerad av dem som så uppenbart inspirerats av hans verk.