Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Så var det dags för årets stora svenska julfilm. I uppföljaren till biosuccén Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är det mesta sig likt, men lite tråkigare än förra gången.

 

Jag slås av att det finns gränser för hur mycket en apa kan tillföra ett filmmanus. I Hundraettåringen som smet från notan och försvann får en busig apa (Crystal the Monkey,

ja den heter så i verkligheten) som slår folk på käften axla alldeles för mycket ansvar för filmens intrig. Att handlingen – som kretsar kring den fenomenalt goda läsken ”Folksoda” som den numera 101-åriga Allan Karlsson (Robert Gustafson) råkade vara med och skapa av en slump när han jobbade som dubbelagent under kalla kriget – känns som hämtad ur en Kalle Anka-serie hade inte behövt vara ett problem. Om bara Robert Gustafson och de andra återkommande och nytillkomna karaktärerna hade fått lite vassare repliker och situationer att bita i.

 

Det är en alldeles för lång startsträcka innan den långsökta intrigen tar fart. Här finns samma typ av påkostade historiska återblickar som i förra filmen men de är inte lika världsomspännande och känns inte lika kul den här gången.

 

En porträttlikt Leonid Brezjnev är otroligt jätterysk och en porträttlikt Richard M. Nixon är otroligt jätteamerikansk. Haha, ryssarna försöker göra rockmusik med inslag av balalajka! Haha, Nixon har en bowlingbana i Vita Huset! Ni fattar. Det skämtas också om att Robert Gustafsons 101-åring får ligga med en annan dam i ungefär samma ålder, alltid lika kul när gamla människor får ligga och så pratas det en hel del låtsastyska, alltid lika kul med låtsastyska. Ett nytillskott i skådespelarlistan som är värt att nämnas är Eric Stern som en jag-svag terapeut. Hans komiska ”icke-tajming” i replik och kroppsspråk är en liten höjdpunkt, synd att han försvinner så snabbt.

 

Det verkar som om bröderna Felix och Måns Herngren velat förändra så lite som möjligt i grundreceptet från förra filmen, fullt förståeligt med tanke på den enorma

kassasuccé som den filmen blev – men här saknas både nerven, dialogen och lekfullheten från den filmen.

 

Det faktum att jag har roligast åt en liten apa som slår folk på käften är talande för hur torftigt manuset är.