Som ett stort fan av kvinnor som mördar hade jag höga förväntningar på Hanna. En liten tjej som tränas till superelitmördare ute i finska urskogen och släpps lös på världen? OMFG, eller hur?
Hanna har ingen romans med en äldre man (Léon) eller ”upptäcker” sin kvinnlighet när hon kladdar på lite smink (Nikita). Hon är en androgyn labbråtta som förstår väldigt lite om sig själv, förutom konsten att döda. Hanna är helt enkelt en film där våldsamma kvinnor inte är manliga projiceringar (Death Proof). Cate Blanchett som psykopatisk CIA-agent representerar inte sitt kön som flickvänsmodell, offer, moder eller kaffeflicka – utan med samma osmickrande drag som manliga skurkar. Maktgirighet, oberoende och gudskomplex. Det känns sjukt att behöva påpeka hur ovanligt det är på film.
Tyvärr flyter manuset in på fel spår i slutet och går från välskrivet action-drama till korkat koreo-graferat skjut och spring. Ett smått ovärdigt sätt att sabba den suggestiva stämningen.
