Glöm inte att du ska dö

Det finns de som påstår att man någon gång i livet behöver en "nära döden"-upplevelse ett tillfälle då man verkligen känner sig hotad långt bortom den egna kontrollen för att på så vis bättre kunna njuta av livet och bagatellisera vardagens bekymmer. Peter Weir spekulerade på detta tema i Utan fruktan, häromåret, och de som haft änglavakt i bilolyckor eller haft hjärtstillestånd i några minuter och skådat "ljustunneln" vittnar i kvällstidningarna om "en helt annan syn på livet".Hela dealen här är ju att man ska ta ett kort, jämfotaskutt över på "andra sidan" och sedan raskt tillbaka. Obotliga sjukdomar, som till exempel AIDS, är en helt annan historia, här är man inte nära döden, utan skoningslöst på väg.I den unge, synnerligen begåvade, fransmannen Xavier Beauvois nya film Glöm inte att du ska dö specialpris för årets bästa titel får huvudrollen Benoit reda på att han är HIV-positiv. Han studerar konst, lever i en romantisk och något världsfrånvänd tillvaro, när han blir inkallad för militärtjänstgöring. Han genomför ett fejkat självmordsförsök, för att få frisedel, och i samband med den incidenten tas ett blodprov som ger honom beskedet att hans dagar är räknade. Som den inte helt stabile yngling han är, kastar han sig ut i känslomässiga sensationer, där inte minst narkotika spelar en viktig roll. Beauvois som debuterade på imponerande vis med Nord för några år sedan väjer inte för de starka och påfrestande inslagen i sina filmer. Han nyttjar dokumentärens kvaliteter att låta vissa saker ta den tid de tar bara för att etablera känslan än starkare hos oss åskådare. Så har vi till exempel en lång passage som närmast är att betrakta som en instruktionsfilm i hur man utvinner och röker ren kokain. Men han når sitt syfte. Benoit har hur många tillfällen som helst att avstå, men han fortsätter ändå. Injiceringsscenerna i Trainspotting framstår här än tydligare som kitschig 90-talsunderhållning.Visst finns en och annan anmärkning att återfinna i marginalen, inte minst övertonerna i slutscenen bör diskuteras, men på det hela taget är Glöm inte att du ska dö en vital, modig och synnerligen välkommen injektion! på den strömlinjeformade biorepertoaren. Här finns en bra och stark historia, en påträngande och trovärdig rollprestation (regissören själv) och ett rått och medvetet bildspråk. Och, som sagt, en viktig påminnelse.