Steven Seagal jagar, tillsammans med en svart kollega (de kommer förvånansvärt nog inte så bra överens), en seriemördare som korsfäster sina offer. Mer än så ska inte sägas. Inte för att det skulle förstöra spänningen, det finns nämligen ingen, och inte för att resten är förutsägbart (vilket det visserligen är) utan på grund av detta är en så dålig film att det känns som vidare tal om intrigen vore onödigt utnyttjande av skärmutrymme.
"Ingen överraskning att Sahlin ogillar detta", säger de som lättare än jag brukar kunna fördra Steven Seagals eskapader. Nej, kanske inte, men ändock är detta en usel film. Det är emellertid inte bara fyrkantige Seagals fel. Hans oförmåga att hitta timing i sina one-liners är visserligen hittills oöverträffad, men det saknas än fler viktiga kompontenter i detta plagiat och dramaturgiska fuskbygge: Trovärdighet, habilitet, humor och inte minst kunniga stunts-regissörer.
Nå, regissören John Gray (med manusförfattare) har stulit och återanvänt scener och teman från i stort sett hela den vida actiongenren. Vi hittar lite seriemördarjakt, rituella mord, CIA-korruption, rysk maffia, omaka-par-poliser, Dirty Harry-reaktionism och anti-psykologiserande a la 50-talet. Samt samma perverterat förenklade/fördummade version av buddhismen som mindre seriösa utövare av kampsporter brukar åberopa till moraliskt alibi för att knacka medmänniskor i huvudet: " Det handlar liksom om försvar, va, att man ska vara cool när man slåss, va, och att man inte ska slå tjejer, i onödan, liksom!?"Små stölder kan i bästa fall kallas hyllning, detta är regelrätt plundring, utförd av helt och hållet talanglösa människor som inte borde få göra en endaste film till.
The Glimmer Man
Skådespelare:
Regi:
