Freaky Friday

Tänk dig ett feodalsystem fast i Hollywood, med skådisar i stället för livegna och konstverk i stället för land. Studiosystemet alltså, såsom det frodades fram till femtiotalet, trodde man. Men mediebolagsfusionerna har ju faktiskt givit filmbolagen sin makt åter och nu tror jag faktiskt att det gamla stjärnsystemet också håller på att återuppväckas från de döda. Jag vill att ni ska tänka på Lindsay Lohan. Född 1986, skådespelare vid tre års ålder; god elev, gymnast, sångerska, långfilmsdebut i Disneys [I]Föräldrafällan[/I] när hon var elva. Den som har kört flickboksracet kanske kommer ihåg Erich Kästners [I]Dubbel-Lotta[/I] som filmen är baserad på, den som är amerikan eller har ett sjukt förhållande till barnfilm minns också Disneys förra filmatisering av denna, med Hayley Mills år 1961. (Mills hade ett femårskontrakt med Disney och blev odödlig som Pollyanna). Bortsett från en liten roll i pilotavsnittet till Bette Midlers [I]Bette[/I] har Lohan bara spelat i Disney-produktioner. Och när det nu är dags för storfilm igen är det en remake av en Disneyklassiker från 1976. Den gången var det en ung Jodie Foster som genomlevde en Freaky Friday. När nu Lohan ensam ska återuppväcka forna dagars glans är det tur att hon är rätt duktig. Filmen handlar om veckan då en mor (Jamie Lee Curtis) och hennes tonårsdotter med benägen hjälp av en orientalisk häxa byter kropp med varandra; en slags [I]Face/Off[/I] i high school-miljö alltså. Helt oväntat håller skådespeleriet samma höga nivå som där. Lohan, med en fyrtioårig psykologs analretentiva kroppsspråk och besserwisserminer, är en fröjd att skåda. Jag kommer på mig själv med att tänka "en sån fantastisk skådis Curtis är", precis samma felkoppling som fick mig att be till Gud om en Oscar åt Cage när Travolta spelade honom spelandes sig själv. Curtis är förstås själv också en stor komedienne. När hon klär på sig tonårsmaneren finns det ögonblick som spöar både [I]True Lies[/I] och [I]En fisk som heter Wanda[/I]. Det fantastiska är att den här filmen egentligen är två. Vore man målgrupp (tween-publiken eller Expressens Ebba von Sydow) skulle man se det som en sockersöt Disneyfilm om, typ, rätten till eget rum och ett rockande girliepunkpopband. Är man inte det borde man ju rimligtvis hata skräpet, men det gör man inte alls. Man skrattar högt, många gånger. Sedan går man hem och tänker på hur filmen också påminner om både Mitt liv som popstjärna och En prinsessas dagbok och blir lite mörkrädd av att det fungerar. Om nu Lindsay Lohan gör [I]Mighty Ducks 4 - The Dam-Hockey Experience[/I] med Emilio Estevez nästa år och jag ger den högt betyg vet ni att jag är förlorad. Minns mig då hellre som den som först varnade er för denna diaboliskt korrumperande galenskap.