I ett animerat kortfilmspaket för småttingar och intresserade vuxna bjuds vi på tre filmer: [I]Flickan som kom ihåg hur det var[/I], [I]Nocturne[/I] och [I]Leksaker på vift[/I]; tre formmässigt skiftande filmer med gemensamma teman som vänskap, medmänsklighet och drömmar. Filmerna är enkla, rakt berättade och framför allt den danskproducerade [I]Flickan som kom ihåg hur det var[/I] är väldigt charmig med sina skarpa streckritningar, skruvade vardagshumor och lekfulla berättande. I den följer vi på ett ledigt sätt förvandlingen av en vanlig stad och dess familjers rutiner när naven i hjulet, alla vuxna, plötsligt glömmer bort vad de brukar göra när de vaknar om morgonen - det vill säga gnugga näsorna mot varandra, robot-mata minstingen med gröt och rusa iväg till jobbet. Det uppstår ett lugnt kaos som inte åtgärdas förrän flickan "som kom ihåg hur det var" äntligen talar ut och då ljuger ihop ett visionärt förflutet - en vardag där folk och fä kliver upp på biltaken för att dricka saft om det är fint väder. Hon drömmer och skapar en tillvaro som är långt ifrån allt vad gröt och stress heter.
Även i Pernilla Hindsefelts [I]Nocturne[/I] stöter vi på varelsers drömmar, men här en trånande kärlekssaga till musik liknande hennes prisbelönta [I]Do nothin' til you hear from me[/I]. [I]Nocturne[/I] känns mer flyktig och sagoskimrande är [I]Do nothin' til you hear from me[/I], men också tyvärr en aning substanslös och tunn bland dansande stjärnor på sommarhimlen och en liten oformlig skogsvarelse som på olika sätt försöker att göra sig uppmärksammad.
I kortfilmsprogrammet hamnar [I]Nocturne[/I] lätt i skymundan, också på grund av det mer associativa, musikaliska berättandet och filmen blir snarare ett mellanspel innan finalen: brittiska [I]Leksaker på vift[/I] som är kortfilmsprogrammets mest traditionella berättelse. Där möter vi den utslängda nallen och kasserade dockan och deras små äventyr för att hitta nya barn som kan älska dem - även om det är julklappstider och det görs reklam för batteridrivna flashiga och leksaker på TV. En film som är just en sådan tecknad, påkostad, personlig barnfilm som borde ha massor av marknadsföringspengar i ryggen.
Nu är detta kortfilmsprogram, som distribueras av Svenska Filminstitutet, ett hedervärt initiativ. Men den undanskymda känslan av kulturellt alibi ute på biograferna som den obefintliga marknadsföringen och de få visningstillfällena ger är svår att ruska av sig.
Regi:
