Flickan på bron

Jag skulle ljuga om jag sa annat än att jag blev väldigt besviken. Med filmer och fullträffar som [I]Den fula gubben[/I], [I]Hårfrisörskans make[/I] och [I]Löjets skimmer[/I] i minnet går jag nervöst halvdreglandes runt i foajén i väntan på att bli insläppt till den möjliga extasen. Nu måste man ta i beaktning att den, i mycket, suveränt stilsäkra regissören Patrice Leconte har en hög lägstanivå, men [I]Flickan på bron[/I] är ändå svagt ångestframkallande, och det är inte på grund av Vanessa Paradis. Tvärtom gör hon, mina fördomar till trots, mycket bra ifrån sig och lyckas åtminstone sparka lite liv och gnista i sin otroligt endimensionella roll. Däremot verkar regissören ha förälskat sig i ett manus, författat av Serge Frydman, som just inte bjuder på så mycket. Vi rör oss, som vanligt hos Leconte, i sfärer av människoöden på kanten, hos passionen och ensamheten, men [I]Flickan på bron[/I] klingar ytligt ihåligt och vagt patetiskt. När den unga Adéle (Paradis) har klättrat över på fel sida av broräcket och står och tvekar inför hoppet, känns det mer som en pose än som ett rop på att det ska hända någonting; att någon eller något ska fylla upp det liv som hon själv känner är så tomt. Den äldre knivkastaren Gabor (Daniel Auteuil), som brukar ragga självmordsbenägna partners till sina cirkusföreställningar, är så omänsklig och onåbar att han får den otacksamma rollen av ett självhögtidligt väsen som, när det kulminerar, svischar och svoschar knivar mot en åmandes och passiv, dödsföraktande flicka. Som för att demonstrera sin kontroll, som för att fylla upp sin del av symbiosen, där allt han behöver ge sin måltavla är en hand som inte darrar och en riktning här i livet. Ja, om det ändå vore så enkelt. Billigt. Inte desto mindre är [I]Flickan på bron[/I] en gastkramande vacker film där Jean-Marie Dreujous svartvita foto tillåts att briljera. Och med ett tunt manus gör sig filmen bäst där den tillåts att vara drömsk, vagt impressionistisk och följa sin egen eller musikens rytm.