Regissör Pan Nalins senaste rulle Filmtjuven har inte direkt dolt i marknadsföringen att den liknar Giuseppe Tornatores odödliga klassiker Cinema Paradiso. Kan tyckas en otacksam strategi då Tornatores film är svår att leva upp till, men det är åtminstone inte falsk marknadsföring.
Filmtjuven är, som utlovat, i mångt och mycket en indisk version av den italienska filmen från 1988, fast sämre. Inte dålig, bara sämre. Med det sagt så bör det poängteras ut att Nalins film inte är en fullblodad remake, dessutom tar den inspiration från flertalet andra filmer och filmskapare.
Handlingen ser dock i breda slängar densamma ut – en liten pillemarisk pojke finner kärleken till filmmediet i en pittoreskt skabbig biograf, dessutom hittar han en mentor i en kufisk projektionist. De två binder en oväntad vänskap. Vidare går det. Ett välbekant koncept.
Tur är det att Paradiso har en grundtanke värd att upprepa. Våga drömma, våga leva ut dem, ge inte upp. Dessutom gör bara kulturskillnaderna mellan Italien och Indien berättelsen intressant nog att återberätta från ett annat perspektiv. Där Filmtjuven finner sin absoluta styrka är dock i den charmiga huvudrollsinnehavaren. Unge Bhavin Rabari spelar med en busig men stålsatt blick som känns trovärdig.
Kärleken till filmmediet lyser starkt igenom i Pan Nalins vision, det gör den svår att motstå. Maskineriet bakom en gammal projektor är objektet för flertalet ömsinta sekvenser. Filmen är en kärleksförklaring som är fint skriven, men den lyckas aldrig förklara på djupet vad kärleken egentligen innebär. Som nämnt, det är en orättvis jämförelse att ställa Filmtjuven emot Cinema Paradiso, men den får skylla själv att jag gör det. Tornatore gjorde det bättre.
