Någonstans på den franska landsbygden bor familjen Bélier. Mamma, pappa och tonårssonen är döva och dottern Paula (spelad av sångerskan Louane Emera) är enda hörande i familjen. Hon är en viktig hjälp för föräldrarna såväl på ostmarknaden som under läkarbesök. När Paula börjar i skolans kör visar det sig att hon har en underbar sångröst. Ivrigt uppmuntrad av sin lärare (tjurigt spelad av Eric Elmosnino från Gainsbourg) bestämmer hon sig för att söka till en prestigefull musikskola i Paris. Men hur ska familjen klara sig utan henne? Och hur ska Paula kunna lämna sin familj?
Detta är den småfåniga premissen i Familjen Bélier. Någonstans känns det självklart att en dotter i övre tonåren ska kunna flytta hemifrån när hon visar sig ha stor talang, precis som att två vuxna människor kan klara av att bo utan sin dotter, med eller utan hörsel. Men naturligtvis handlar det om mer än så. Det är föräldrarna som inte vill släppa taget, dottern som tar alltför stort ansvar för sina föräldrar, och det svåra i att kasta sig ut och släppa taget från det som är tryggt.
Filmens charm är avväpnande och när jag väljer att acceptera grundstoryn visar det sig vara en trivsam upplevelse att få hälsa på hos familjen Bélier. Tonen är kärleksfull och småputtrig, även om jag hade klarat mig utan den smått krystade kärlekshistorien mellan Paula och en körkamrat. De relationer som filmen skildrar bäst är mellan barn och föräldrar. Skådespeleriet är överlag bra. Framförallt blir jag förtjust i fräcka bästisen Mathilde, spelad med humor av Roxane Duran. Även Louane Emera som skönsjungande Paula är trovärdig som blyg tonåring med mer (röst)styrka än vad hon själv kunnat ana. Och visst är det svårt att värja sig mot det känslosamma slutet.
Framförallt är Familjen Bélier en film att njuta av och glömma, att känna med och lämna i salongen för att gå ut med ändå ett litet leende på läpparna.
