Det är kanske en slump att det går upp två filmer som är kritiska till den katolska kyrkan samma månad - men varför inte göra det till en tradition? Med amerikanska pedofiliskandaler och en påve som nätt och jämnt kan sitta upprätt verkar det vara som upplagt för en ny frispråkighet kring en av världens mäktigaste institutioner.
I Mexiko har det tydligen funnits ett stort behov av att prata klarspråk om kyrkan. [I]Fader Amaros synder[/I] har blivit ett fenomen med sitt innehåll om korrupta präster som samarbetar med kriminella ligor, och bryter mot sina celibatslöften - en prästs flickvän övertalas till och med att göra en olaglig abort. De mexikanska prästerna gick i taket och ville till och med hämnas genom att utesluta filmens skådespelare från kyrkan.
Men det som var sprängstoff i Mexiko bleknar något på svenska dukar. Utanför sin kulturella kontext finns det inte så mycket till film kvar. Jämfört med andra mexikanska filmer som nått Sverige, [I]Amores perros[/I] och [I]Din morsa också![/I], är Fader Amaros synder formmässigt ointressant och konventionellt berättad. Inte ens skådespelaren Gael Garcia Bernal, som spelar med i samtliga dessa tre filmer, lyckas få ordning på sin roll som den unge Fader Amaro. Antagligen för att det inte fanns så mycket att jobba med, den unge prästens utveckling från principfast påläggskalv till förkastlig odåga slarvas över och saknar djup.
Även Peter Mullans berättelse om ett av den katolska kyrkans Magdalenahem för "fallna kvinnor" är ganska traditionell i formen. Filmen utspelas på 60-talets Irland och följer tre kvinnor som stämplats som förtappade och skickats till ett kloster för att göra bot. Väl innanför klostermurarna behandlas de som fångar i ett syndens straffläger. Iklädda bruna uniformer utnyttjas de som oavlönad arbetskraft i klostrets tvätteri, och bryts successivt ner av nunnornas psykningar, förnedringar och det totala frihetsberövandet. Ingen vet om och när de kan lämna klostret - de har ju inte blivit dömda av en domstol, bara av kyrkan och sina närmaste.
Vilka kriterier som avgjorde att man hamnade på ett Magdalenahem är oklart. En kvinna i filmen har blivit våldtagen. En annan pratar för mycket med främmande pojkar på skolgården. Som en av nunnorna säger, "Alla män är syndare, vi måste rädda männen från frestelserna". Lösningen är att låsa in kvinnorna.
Mullen lyckas vidga perspektivet och göra filmen till mer än bara en anklagelse om enskilda fall där kyrkan gjort fel. Istället blir det till en skildring av hur hela det religiöst färgade samhället är kvinnofientligt. Det är ingen tillfällighet att den första film jag associerar till när jag ser [I]Magdalenasystrarna[/I] är iranska [I]Cirkeln[/I] - den skildrar också kvinnornas rättslöshet i ett samhälle där männen har alla privilegier, om än i en annan miljö och en annan kultur.
I en tid när fördomarna kring Islam grasserar kan det dessutom vara hälsosamt med en påminnelse om att religiös fundamentalism i alla dess former kan användas för politiskt förtryck, korruption och upprätthållande av orättvisor.
Skådespelare:
Regi:
