Exorcisten

Fascinationen för Satan och det demoniska har förmodligen inte så mycket att göra med Satan som sådan, utan i stället de specifika former han antar. På film framträder han ju oftast bara genom andra personer - aldrig i sin egen mer traditionella, folkloristiska gestalt (det vill säga, kräftröd med svans, horn och uppspärrade, ångande näsborrar). William Friedkins filmatisering av William Peter Blattys roman [I]Exorcisten[/I] är ett exempel på när djävulen, eller rättare sagt en demon, endast är närvarande genom en ställföreträdare. Filmen hade premiär i december 1973 och kom att bli en riktlinje i skräckfilmsgenrens satanistiskt färgade filmer. 28 år efter premiären släpps den nu på bio igen, klippt efter regissörens egna önskemål och med ett antal tidigare bortredigerade scener bifogade. Filmen handlar om hur en demon tar sin boning i den 12-åriga flickan Regans (Linda Blair) kropp i det stillsamma Georgetown. Flickans mor (Ellen Burstyn) tillkallar två jesuitpräster för att driva ut demonen. Med ytterst enkla medel, och framförallt en imponerande ljudbehandling, skapar Friedkin en krypande känsla av obehag hos åskådaren, en känsla som övergår i renodlade äckelkänslor under den sista halvtimmens övningar i snurrande huvuden, uppkastningar av diverse slemliknande substanser och levitationer. Men vad som gör [I]Exorcisten[/I] till en milstolpe inom skräckfilmsgenren är att den raffinerat exploaterar kusligheten i den jagförlust som Regan undergår. Det är som hon vore en buktalardocka för demonen. Exorcisten inventerar i stort sett alla kända filmtekniska grepp med en intensitet som svär mot dess ganska makliga men suggestiva berättartempo. Extrema närbilder varvas med eleganta åkningar som bryts mot abrupta inzoomningar och så vidare. Filmen innehåller dessutom en ytterst läskig scen där Linda Blair går baklänges i brygga nedför en trappa, ungefär som en spindel. I ursprungsversionen var man tvungen att rata scenen på grund av att linorna som Blair var upphängd i syntes på filmen. Nu har man nu retuscherat linorna digitalt. Specialeffekten har inte bara sedan länge passerat tröskeln till den digitala tidsåldern; den används numera också för att utradera spåren av maskineriet bakom specialeffekter från filmens analoga epok. [I]Exorcisten[/I] kastar alltså, om än oavsiktligt, ljus över filmens status i digitaliseringens tidevarv.