Evigheten och en dag

Det är en alldeles enastående upplevelse att få se en film av greken Theo Angelopoulos. På bara fem sekunder skulle jag tvärsäkert kunna avgöra - det här är en Angelopoulos. Mycket få regissörer har ett så personligt avtryck som denne 64-årige veteran. Och då talar jag inte om de långa tagningarna, om de omätbart försiktiga kamerarörelserna. Det är ljuset, det är dimman, det är den ofta utfrätta bakgrunden, som gör människorna till silhuetter i en overklighet. Det är hur människor rör sig, de som passerar förbi, de som klättrar på staket. De har en närmast grafisk funktion i Angelopoulos filmer. Dessutom bär de ofta paraply. Och det är ljudet. Bara på ljudet av stegen människorna tar känner man igen Angelopoulos. Eller på de återkommande, vemodiga bakgrundsljuden från en mistlur, från en kyrklocka eller bara från regnet. När jag ser guldpalmvinnaren från Cannes, Evigheten och en dag, drabbas jag av alla dessa känslor. Det är målade tavlor som passerar framför mina ögon, det är ett makalöst filmiskt konstverk. Angelopoulos är unik. Jag önskar att jag kunde stanna där i min bedömning, vid själva hantverket. Men det går inte. För jag förstår inte hur han än en gång orkar göra en film om en mumlande man som vandrar runt i tid och rum och strör filosofiska floskler omkring sig. Ämnet tycks outtömligt för Angelopoulos. Den här gången är det Bruno Ganz tur att vara en åldrad konstnär, en hyllad poet som levt i exil och nu letar efter de ord han glömt. I Odysseus blick spelade Harvey Keitel en hyllad filmregissör som levt i exil och som letade efter de första rörliga bilderna. Ganz har fått sin dödsdom av läkaren och genomgår här i filmen vad han uppfattar som sin sista dag. Om vi inte hade sett någon film av Angelopoulos tidigare, så vore det väl sin sak. Men jag börjar bli trött på dessa äldre, kloka, mystiska män, trött på Angelopoulos manliga universum där de unga, sköna kvinnorna främst förekommer som smycken och objekt för mannens längtan och åtrå. Men trött på hans bilder, på hans filmkonst - det blir jag aldrig.