Ett rum i våra hjärtan

Belönad med en guldpalm och baserad på en verklig händelse, vrider Nanni Morettis senaste film upp förväntningarna på förhand. Det är olyckligt. För [I]Ett rum i våra hjärtan[/I] är inte alls något utöver det vanliga. Berörd, det blir man bara en aning. Och det är inte heller så att man känner ett behov av att diskutera denna film i efterhand. Den är mer i klass med att man efter visningen kan undslippa sig ett "den var väl schysst" och sedan börja tala om något intressantare. Det är faktiskt lite märkligt. [I]Ett rum i våra hjärtan[/I] är ett välspelat och mycket välregisserat drama om en välmående medelklassfamilj som råkar ut för det otänkbara. Filmen är jordnära, ihopfogad på ett befriande (och snudd på TV-mässigt) enkelt manér. Den är också stundtals mjukt humoristisk, särskilt när vi får se huvudpersonen, psykiatern Giovanni (spelad av Moretti själv), möta sina patienter på sin mottagning. Morettis guldpalmsvinnare tar avstamp i en närmast Huxtable-mässig familjelycka, där modern Paola (Laura Morante), sonen Andrea (Giuseppe Sanfelice), dottern Irene (Jasmine Trinca) och Giovanni trivs och umgås på ett sätt man trodde var otänkbart för tonåringar och föräldrar. I nästan en halvtimme sitter man och funderar på vad som är haken. Och haken, den kommer så småningom, i en sekvens som på ett mycket övertydligt, för att inte säga banalt, sätt visar att "snart kommer något hemskt att hända". Och det hemska händer givetvis direkt efter detta varsel: sonen i familjen förolyckas medan Giovanni är på hembesök hos en patient. Resten av filmen skildrar osentimentalt hur familjen tacklar och överkommer sin sorg. Det mesta är centrerat runt Giovanni och hans skuldkänslor, men det är framför allt hans ständigt så behärskade uppsyn som har huvudrollen. Som tittare vill man väldigt gärna tycka bra om denne förståndigt klädda psykiater som tillsammans med sin välartade familj tvingas in i sorgen. Men riktigt så engagerad tillåts man aldrig bli. Den lågmälda tonen, något som man egentligen borde hylla i blockbustertider som dessa, har drivits på tok för långt, och resultatet blir alltså torrt. Morettis tanke var förmodligen att han skulle göra en film som känns som äkta vardag. Men vardaglighet behöver inte vara en ursäkt för att slipa ner filmupplevelsen till något jämntjockt och beige - det borde till exempel de mer lyckade Dogme95-filmerna bevisat för alla vid det här laget. [I]Ett rum i våra hjärtan[/I] är inte alls någon dålig film, men den lider av att vara så behärskad. Det är symptomatiskt att Moretti har hämtat filmens musikaliska huvudtema [I]By this River[/I] från Brian Enos gamla skiva [I]Before and After Science[/I]. För precis som Brian Enos musik, är [I]Ett rum i våra hjärtan[/I] kompetent och lite småtråkig.