En desillusionerad, försupen polis (1), som blivit cynisk efter det att hans fru och dotter blivit mördade (2), måste - för att vinna över ondskans krafter - putsa upp sin moral och gudstro (3). Tre grova klichéer bara i premisserna. Snyggt jobbat, P H.
Arnold Schwarzeneggers tuffing, med det förpliktigande förnamnet Jericho, tvingas här in i en kamp med djävulen och mot klockan. Den Onde ska genom att befrukta en tidigt utvald kvinna ta över makten på jorden. Akten måste dock ske någon gång under årets sista timma och det är upp till Jericho att hålla ihop kvinnans lår fram till nyåret då faran kan blåsas av.
Vad händer egentligen när Margareta Krook ringer in det nya millenniet? UFOn landar på slottsgården? USA betalar sin miljardskuld till FN? Göran Persson blir ödmjuk?
Nej. Inte ett jota, om man får tro denna film som slutar lika religiöst förnumstigt som alla andra thrillers om den kommande domedagen. Det goda segrar och Arnolds slitne hjälte får ro. Om jag avslöjar jag slutet nu? Jo, men det som ren hämnd mot en film som lovar runt men håller extremt tunt. Som ofta annars presenteras totalt oövervinnerlig motståndare (detta gäller så väl Godzillor och andra bovar som onda andar), men bara några filmmetrar senare förpassas han till evigheten meddelst några rejäla skjutvapen.
Men det är självklart ingen överraskning. Ända sedan det första filmiska tågrånet har det goda vunnit promenadsegrar över det onda, men man kan ändå tycka att vi har kommit lite längre, att publiken skulle klara av ett slut där allt verkligen [I]är[/I] slut - där hin håle tar hem spelet.
Visst vore det mer eggande att se helvetets portar öppna sig än att behöva bevittna ytterligare en desillusionerad hjälte få tillbaka tron i kyrkbänken? Men så är också denna dödfödda korsning mellan [I]Terminator[/I] och [I]Omen[/I] rejält religiöst överlastad, och då talar jag inte bara om alla mystiska, ömsom mordiska, ömsom fromma präster eller om det eviga reciterandet av bibeln utan om en underton av tröttsam religiös predikan, om sedelärande förmaningar till absolution och bättring. Lägg till otaliga explosioner, en övertydlig dialog samt klantiga produktplaceringar värda en svensk 90-talsfilm, och inse att detta inte är årets julklapp.
Som tur är finns här också en ofrivillig komik som lättar upp stämingen - små noteringar i marginalen, som att det dubbelmoralistiska Hollywood till och med tvingar Djävulen att bedriva otukt med lakanet uppdraget till hakan.
Skådespelare:
Regi:
