En flickas mormor sjunger: ”Glöm inte ditt folk. Utkräv hämnd på bestarna, på de turkiska skurkarna, de som massakrerade oss så.”. Fadern vill glömma och gå vidare. Hans son, Aram, föraktar honom för det.
En vansinnig idé är ett intimt familjeporträtt med kameran inzoomad på terrorns insida. Men det är först och främst en kompletterande historielektion till det som inte tillägnades så mycket som en notis i grundskolans historieböcker – det armeniska folkmordet. Först 2010, nästan hundra år efter det avskyvärda brottet, bemödade sig den svenska riksdagen med att erkänna att folkmordet på omkring 1,3 miljoner armenier har ägt rum.
Aram (Syrys Shahidi) är en av många unga armenier som anser att hans föräldrar svikit sina förfäders kamp. Det är åttiotal och de armeniska generationer som fostrats av flera led sörjande är trasiga. För att få upprättelse går han med i en armenisk terrororganisation vars syfte är att döda så många turkiska statsmän som möjligt. Gilles (Grégoire Leprince-Ringuet), en typisk livsnjutare, faller civilt offer för ett av attentaten och hans ben går sönder för alltid. Traumat gör honom vresig. Inte så konstigt kanske, det avvikande i sammanhanget är istället att han väljer att flytta in hos Arams familj.
En vansinnig idé är en tät film som gröpts ur mänsklighetens inte sällan ofattbara närhistoria, inspirerad av José Antonio Gurriarans självbiografi Bomben. Robert Guédiguian imponerar med ett regiarbete som är både tillgängligt, allmängiltigt och mänskligt. Dialogen är genomgående rapp, underfundig och intellektuell i en film om upprättelse, sorg, hämndlystnad och förlåtelse. Alltsammans sammanflätat och känsligt genomarbetat ända in på de som filmen tillägnas, ”mina turkiska kamrater för våra gemensamma kamper”.
