Mia Hansen-Løve har etablerat sig som en introspektiv mästare inom den samtida franska filmen. Men efter ett knippe utmärkt lågmälda betraktelser över egna eller nära och käras livserfarenheter svajade tonträffen något i två utlandsresor till Indien respektive Sverige i Maya och Bergman Island. Den senare har förvisso sin charm, men kommer inte i närheten av det blygsamma mästerverket Dagen efter denna.
Med nya filmen En vacker dag… befinner sig i alla fall Hansen-Løve åter på trygg mark. Närmare bestämt i ett Paris som kanske bara fångats med en så anspråkslös självklarhet av Éric Rohmer. I centrum står den ensamstående mamman Sandra (Léa Seydoux), som fem år efter sin mans död fördelar sin tid mellan sin dotter och en pappa (Pascal Greggory) som försvinner allt djupare i sin demens. Men en dag springer hon in i en gammal bekant, Clément (Melvil Poupaud), varpå en till synes hopplös affär inleds. Clément är nämligen gift.
Inspirationen till filmen kommer den här gången från Hansen-Løves pappas sjukdom, och med sin orubbligt vardagliga stil ledsagar hon publiken genom sorgen och maktlösheten i att se någon försvinna inför ens ögon. Men det handlar också om slitningen i att samtidigt hitta något slags lycka, vilket Sandra gör i sin nyvakna sexualitet mellan turerna i sitt och Cléments förhållande. Seydoux täcker känslospannets varje nyans med formidabel naturlighet. Efter viss språkförbistring i sina två senaste filmer har Hansen-Løve återigen full koll på personregin i en fantastiskt livsnära skildring av kärlek och sorg.
