Casting och nu talar vi alltså inte om att kasta med fiskespö på land är en underskattad gren.
Vi talar istället om förmågan att hitta rätt skådespelare till rätt karaktär. Om rollbesättning. I Hollywood är det är särskilt yrke, i Sverige ännu underutvecklat. Många amerikanska regissörer använder samma casting-person film efter film, det betraktas som lika viktigt som att få rätt människa att klippa filmen. Om ni tycker er känna igen namnet Juliet Taylor från ett oräkneligt antal Woody Allen-filmförtexter, så minns ni rätt. Hon gör all hans casting. Så filmhistorien är naturligtvis full av goda exempel på bra och dålig casting, men få har väl glömt vilken rysare det var med Michael J. Fox i huvudrollen i Neon. Inget kunde bli mer fel. Med skräckblandad förtjusning ser jag fram emot Keanu Reeves i Efterlyst, om några veckor. Där spelar han nämligen en forskare. Ja, ni fattar rätt. Trovärdighet är inte helt oväsentligt när det gäller casting.
I vilket fall, när Emma Buckley (casting-assistent) föreslog Gwyneth Paltrow för huvudrollen i filmatiseringen av Emma, förvandlade hon vad som skulle kunnat bli bara ännu en Jane Austen-filmatisering till en av höstens mest sevärda filmer. Givetvis har Gwyneth Paltrow fördelen att hon inte är ett utslitet ansikte (mest känd som Brad Pitts hustru både i verkliga livet och i Seven). Men det vore att grovt bagatellisera ett av årets mest mångfacetterade kvinnoporträtt (ingen rör Ghita NËrby som Marie Hamsun) på bioduken. Paltrow arbetar med ett rikt och finstämmigt register. Hon utnyttjar med stram precision filmkamerans skoningslösa förmåga att uppfatta varje blinkning, varje andetag, varje ryckning i mungipan. Här finns inte en antydan till överspel, porträttet av Emma är i själva verket inget porträtt, det är i det närmaste en exakt återgivning av Jane Austens bild av Emma. Kameran älskar henne och hon älskar kameran.Paltrow spelar Emma Woodhouse, ytterligare en Syster Duktig från Austen-stallet, men här skildrad med både skuggor och tillkortakommanden. Hon vet allting bäst, till och med vem hennes något fetare och något fulare väninna Harriet (Toni Colette från Muriels bröllop) bör gifta sig med. Hon styr och ställer och intrigerar med stor elegans och diskreta gester och debuterande regissören Douglas McGrath ska ha en alldeles egen blomma för förmågan att fånga tonen i salongerna, för tajmingen i dialogavsnitten, för klangfärgen i den övre medelklassen.Själv håller jag Emma som den bästa Austen-filmatiseringen (vare sig vi talar bio eller TV) så här långt. Här finns en lätthet i handlaget och berättandet, en exakthet i uttryck och tilltal och här finns framför allt humor. En bristvara här som där. Och så finns här förstås Gwyneth Paltrow. Det kan sägas mer än en gång.Emma
Skådespelare:
Regi:
