2022 har tyckts vara den kvinnliga historieskrivningens år i filmvärlden. Det finns ju onekligen mycket att ta igen. Senast i raden av upprättelsefilmer om kvinnor som var före sin tid är Emily, berättelsen om 1800-tals författaren Emily Brontë som skrev Svindlande höjder innan hon dog endast 30 år gammal.
Problemet med kvinnor som ansetts galna i sin samtid är ju att det inte finns någon större dokumentation av deras liv. Så återigen blir det till stor del en gissningslek, en fiktionell historieskrivning som målar upp hur hennes liv kan ha varit. Det känns igen från höstens karaktärsmord, jag menar filmer, om Hilma af Klint och Marilyn Monroe, som man gärna hade velat anmäla för förtal. Därför var jag skeptisk till Frances O'Connors regidebut Emily, men till min förvåning blir jag glatt överraskad.
Exakt hur mycket av filmen som stämmer kan vi inte veta, men det känns åtminstone inte som att Brontë själv skulle motsätta sig den här porträtteringen. Det är ett omtänksamt och lyhört porträtt som genuint vill förstå henne, snarare än exploatera henne med skvaller och drama. Hon beskrivs ofta som den konstigaste systern i en väldigt konstig systerskara, men här får hon mer dynamik. Hennes talang och pondus lyfts fram före utanförskapet, även om det såklart är en stor del av hennes liv.
Kärlekshistorien som får vara det centrala i filmen är till exempel inte bekräftad. Emily gifte sig aldrig och det finns inget som visar på att hon ens haft ett förhållande. Men som många historiker rimligt påpekat måste hon ha haft det eftersom hon skrivit en av världens mest kända romanser mellan sina karaktärer Catherine Earnshaw och Heathcliff. Inspirationen till det kan inte ha uppstått från tomma intet. I Emily används romansen för att bredda Brontës karaktär, och som regissören själv sagt “för att göra henne till centrum av sitt eget liv”.
Att man gjort en spelfilm istället för en dokumentär känns här helt motiverat, eftersom vi inte vet så mycket om Brontës privatliv. O'Connor är väldigt försiktig med vad hon påstår och alla element har en baktanke och större syfte. Hon lyckas undvika att projicera sin egen bild av författaren, men hon får ändå vara komplex.
Regissören jobbar mycket med sinnena och fotot fångar tillsammans med det dramatiskt vackra soundtracket av Abel Korzeniowski verkligen de berömda vidderna som inspirerade landskapen i Svindlande höjder.
Emily är både en imponerade regidebut och ett porträtt som stannar kvar efter att filmen tagit slut. Som en biografisk film bör tillför den något till den efterlevande världens förståelse av Brontë, och det var väl verkligen på tiden.
