När Neïla Salah glider in fem minuter sent till första lektionen på den anrika juridikskolan gör den uppblåsta professor Mazard henne till ett varnande exempel med en rejäl utskällning inför hela hörsalen. Men han tar i lite väl hårt med rassejargongen och landar både på Youtube och hos skolans disciplinnämnd. Det är inte första gången den här stockkonservativa gubbstrutten gör bort sig, men rektorn vill ändå ge honom en sista chans. Om han tar sig an Neïla inför den årliga tävlingen i vältalighet så kan han nog reparera skadan och behålla jobbet.
Premissen i Yvan Attals Eldprovet är med andra ord ungefär lika ansträngd som Neïlas och Pierre Mazards första retoriklektion. Utöver Schopenhauer, Rabelais och Nietzsche får vi en hel drös klyschor nedkörda i halsen. Språket målas upp som ett vapen och en biljett ut ur misären. I kombination med lite förutsägbara upp- och nedgångar borde det rent logiskt leda till platt fall, men Attals finkänsliga regi och det fenomenala radarparet Daniel Auteuil (Dolt hot, Ett vinterhjärta) och stjärnskottet Camélia Jordana övertygar trots allt. Om man kan ha överseende med den franska chauvinismen och intellektuella högfärden (redan i farstun snubblar man över arkivbilder med Claude Lévi-Strauss, Romain Gary, Serge Gainsbourg och en jäkligt stöddig Jacques Brel) så är den faktiskt riktigt kul.
Den inspirerande läraren som skakar om, förödmjukar och sliter sina elever ur deras trånga bekvämlighetszoner har visats på film tusen gånger förut. Och en del lär bli provocerade av Attals anti-deterministiska hållning och ifrågasättande av offerrollen. Men det är ändå tänkvärt att de bästa lärarna ibland är de uslaste människorna och befriande att få vältra sig i lite morallös retorik för en gångs skull.
