Det lilla samhället Prosperity är kusligt i sin filmiska förutsägbarhet. Nästan en timme sitter jag och tvekar: är detta taffligt eller medvetet? För ironiskt är det inte, trots att den vackra tonårsmorsan blivit sheriff, att det finns en token black guy i en trailer och att folk heter saker som Norm (lönnfett blåställsmiffo med tjocka glasögon), Wade (sniken borgmästare) och Brett (moppehjälte). Sheriffen har en tonårsdotter i trotsåldern (Scarlett Johansson från Ghost World) och en son som är spindel-expert och ser på pricken ut som Harry Potter.
Ja, spindel-expert. Alltså kommer han att vara den förste att identifiera monstren och få tillfälle att säga "Nobody ever believes the kid". Och den repliken är faktiskt den enda övertydligt självmedvetna kommentaren i hela rullen, vilket gör det hela mycket underligt. [I]Eight-legged Freaks[/I] är ingen ironisk pastisch, som [I]Scream[/I]-filmerna. Den är snarare en kärleksfull och intressant hyllning till 50-talets B-rullar. Kanske till och med ett försök att befria den spielbergifierade monstergenren.
Spindlarna är väldigt snygga; skådespelarna med David Arquette i spetsen har alla gjort tillräckligt med indie-filmer och stort drama för att kunna spela sina vardagliga rollfigurer och den förutsägbara dialogen med respekt. När barberargubbarnas salong invaderas av jättespindlarna är hela sekvensen mästerlig, en filmestetisk tidsresa. Men ska det vara spännande? Nervkittlande? Kul? Jag borde ha druckit en drink före filmen och kommit in i fnissigt sällskap med ett tråg popcorn. Eller sett den på en drive-in.
Men nu är det [I]Imse vimse spindel[/I] möter [I]Jurassic Park III[/I]. En del av oss tycker att det är ett gott betyg. Alla andra gör lika gott i att stanna hemma.
Eight-legged Freaks
Skådespelare:
Regi:
