De unga männen i Eden svettas lika mycket som Steve McQueen i Papillon (1973). I ett fängelseexperiment sitter ungdomarna inte inlåsta i ett fängelse. Istället bor de i ett gammalt nedlagt hotellkomplex och arbetar under uppsikt ute i djungeln. Förutom att röja skog är en del av deras rehabilitering olika terapisessioner hos den mystiska terapeuten som motarbetas av den mer hårdföre vakten och den giriga fängelsechefen.
Eliú (Jhojan Estiven Jimenez) är en av fångarna. Han sitter inne på ett långt fängelsestraff för ett brutalt mord. På ett plan har han börjat reflektera över sitt tidigare liv och sina handlingar. Men snart slås tankarna på ett skötsamt liv sönder då hans medbrottsling El Mono (Maicol Andrés Jimenez) förflyttas till hans fängelse. El Mono sätter en sten i rullning med sitt sätt att nonchalera fängelset regler och terapeutens behandling. Han är verkligen genomrutten. I alla fall framställs han som sådan, något mer om hans bakgrund får vi inte veta.
Varför ungdomarna befinner sig ute i djungeln och inte inlåsta i små celler får man heller aldrig reda på, vilket är synd. Överlag finns det en del luckor som hade behövts förklaras.
Filmens fotograf, Balthazar Lab, belönades på förra årets Stockholms filmfestival och det med rätta. Ibland betraktar kameran på avstånd. Ibland blir det lite smygande i den täta djungeln som en del av Elius historia och hans upplevelser.
Vuxenvärldens uppgivenhet inför ungdomarna är slående eller vill regissören Andrés Ramírez Pulido egentligen visa cyniskt, det går inte att bättra sig. Filmens spanska titel är La jauría vilket betyder en flock vildhundar. Men att pojkarna skulle vara en ostyrig grupp framställs inte övertygande. Snarare är det samhället som står för det brutalt råa.
