Downloading Nancy

När Downloading Nancy rullade på Sundance i fjol blev den smått lustmördad av amerikanska kritiker som vägrade lägga två timmar på en olycklig hemmafru som beställer sin egen avrättning via internet.När Downloading Nancy rullade på Sundance i fjol blev den smått lustmördad av amerikanska kritiker som vägrade lägga två timmar på en olycklig hemmafru som beställer sin egen avrättning via internet. Dessutom i en färgskala som "signalerar kallbrand". Riktigt så illa är det väl inte? Maria Bellos hemmafru, Rufus Sewells äkta make och Jason Patrics våldfetischist är inte så tokiga (Amy Brennemans shrink däremot är en katastrof). Inte heller tycker jag att det är så intressant att fundera på om det är modigt eller enfaldigt att göra en film som saknar all kommersiell appeal. Problemet är nog delvis ett annat. När idoler som Michael Haneke och Stanley Kubrick serverat lik-artade studier i sadism har de också backat upp det intellektuellt. Det gör inte Renck, åtminstone inte när någon hör på. Downloading Nancys svaghet är därför inte så mycket dess utförande som frågan om varför den alls spelades in. För min del är jag inte heller så förtjust i fulestetik – även om plåtisen heter Chris Doyle och inspelningsplatsen Saskatchewan (Kanadas centrum för uran- och kaliumkarbonatbrytning) är nog så filmiskt.