Ian McEwan lär inte få sitt Nobelpris i år. De inre stridigheterna inom Svenska Akademin har lett till en härdsmälta och författaren Domarens förlaga får hoppas på att nästa år är hans år – förutsatt att Nobelpriset i litteratur överhuvudtaget överlever institutionens implosion.
Men detta är inte författarens film. Detta är Emma Thompsons. Romanens något tillspetsade intrig lyfts av elitskådisens precision: Thompson blåser liv i ett material som i någon mindre hantverksskicklig skådis tolkning skulle blotta alltför många blessyrer och grova sömmar för att vara njutbart. Hon spelar den medelålders domaren Fiona May som ständigt befinner sig under medias granskande lupp. På sin fritid uppför hon klassisk musik tillsammans med en kollega samtidigt som hon försöker ignorera det faktum att hennes make vill ha en utomäktenskaplig kärleksaffär.
Det genomgående temat med uppförandet av klassisk musik är adekvat: Domaren är som ett briljant solonummer framfört av en åldrande musikant, ett slags sublimering av erfarenhet som spänner sig över ett helt liv. Thompsons uttryck går successivt från en nedtonad, knappt märkbar desperation till ett infernaliskt kaos. Stanley Tucci gör en nedtonad men ändå avgörande prestation som Mays otrogna make. Hans sedvanligt avskalade spel gifter sig utmärkt med Thompsons mer uttrycksfulla, han utgör ett slags motvikt som lyfter Thompsons prestation ytterligare några snäpp. Det är inte omöjligt att vi här har filmen som kammar hem skådespelarnas Oscarstatyetter.