Den magnifika vyn över Nigerdeltat där oljeraffinaderierna spyr ut rök får mig att tänka på fotografens Edward Burtynskys utställning ”Oil”. Lika hemskt och vackert som tankeväckande. De franska främlingslegionärerna som skickats dit som legosoldater för att frita gisslan är bara brickor i detta smutsiga spel. För visst är kärnan i filmen att utanförskap och att detta är transnationellt. Oavsett var du befinner dig.
Alex (Franz Rogowski) lämnar Belarus för att gå med i den franska främlingslegionen. I Nigerdeltat slåss Jamo (Morr Ndiaye) mot oljebolagen för att rädda sin familj. Snart ska deras vägar korsas och deras öden alltid förbli bli ett.
Disco Boyär en ganska spretig film. Den har höga ambitioner och stundtals är den bra. Men vi talar då om enskilda scener. Däremellan vill regissören och manusförfattaren Giacomo Abbruzzese med mystik och drömska bilder sätta en hög konstnärlig prägel på sin debutfilm. Men det skymmer viktiga frågor. Han väljer också att berätta filmen i vissa delar snabbt och i andra mer stillastående vilket gör att den tappar fart.
Varför Alex söker sig till främlingslegionen hade varit spännande att veta. Och hur är livet för Jamo i byn i Nigerdeltat. För är det en kritik mot vad det egentligen innebär att vara medborgare var du än befinner dig så hade det varit önskvärt med mer dialog och en mer utvecklad historia.
Filmens elektronmusik, skapad av den franska kompositören Vitalic, är suggestivt bra. Tillsammans med koreografen Qudus Onikekus koreografi ger det flera intressanta dansanta scener där kulturer möts. Men Abbruzzese behöver vara tydligare med vad han vill sett till helheten.
