Det finns en hel del filmer att välja mellan om man vill bekanta sig med den argentinska snubbfotbollslegendaren Diego Armando Maradonas brokiga liv. Två av dem är gjorda av väletablerade regissörer, och av dessa är den ena befriad från Emir Kusturicas starstruck-blick. Medan den tio år gamla dokumentären Maradona by Kusturica känns som en konversation mellan två avdankade kulturprofiler övertygade om sin egen förträfflighet, är Asif Kapadias nya film Diego Maradona lika väl klippt och avvägd som hans andra idolfilmer utan happy end - Amy om Amy Winehouse eller Supersonic om bröderna Gallagher.
Det som Kapadia behärskar långt bättre än många kollegor är förmågan att ta en personlig berättelse och sätta den i sitt – mycket större – sammanhang. Filmen som enbart består av arkivsnuttar, inleds med brasilianska fotbollsstjärnan Pelés profetia att Maradona inte kommer att fixa den psykiska pressen. På detta följer en successiv kronologisk nedbrytning av de händelser som blev El Diegos uppgång och fall. Och det handlar inte enbart om hur skoningslös idrottsvärlden à la 1980-talet var utan framför allt om den sociala och politiska kontexten. Gestaltningen av den syditalienska staden Neapel, bespottad av landet i övrigt på grund av fattigdom och smuts, och laget SSC Napoli (som 1984 köpte Maradona för en hutlös summa) visar hur en sjuklig besatthet växer fram när man länge har befunnit sig i underläge och törstar efter prestige och revansch.
Diego Maradona är en skildring långt från Maradonakyrkans mytologisering och fotbollsfundamentalisternas hjärndöda machohyllning. Det är knappast den film som vår huvudspelare skulle vilja se om sig själv, och just därför ett tecken i tiden och en välbehövlig påminnelse på att ingen människa är värd att bli gudförklarad.
