Den spanska lägenheten

[I]Den spanska lägenheten[/I] är rena rama uppvisningen i hämningslös juvenil patetik. Huvudperson är en ung fransman som flyttar till Barcelona utrustad med ett Erasmus-stipendium och öppet sinne. Han får hyra ett rum i ett pan-europeiskt kollektiv där han gör observationer som "människor är ändå rätt lika varandra trots att de kommer från olika kulturer" eller "i Spanien är folk liksom öppna och njuter av livet på ett annat sätt än hemma". Om [I]Den spanska lägenheten[/I] hade varit regissören/manusförfattaren Cédric Klapischs debutfilm och han själv en oskuldsfull ung man runt tjugo hade man kanske kunnat se den med mildare ögon, accepterande "kära dagbok"-tonen som äkta och den naiva självupptagenheten som charmig. När nu herr Klapisch passerat fyrtioårsstrecket med några år och dessutom redan har ett gäng långfilmer bakom sig blir det genast svårare att köpa de grovt tillyxade schablonerna om våra europeiska identiteter. Så övertydligt utformade att de hade kunnat vara en del av en "Ja till euron-kampanj" (brittiska fotbollskillar blir jobbiga när de dricker, tyskar är ordningssamma - men innerst inne är alla rätt snälla ändå). Men bland alla klyschiga bilder av ungdomen finns en pinsam kärna av sanning insmugen: Unga människor är jävligt korkade. Det finns en sorts unik banal uppriktighet i porträtten av de självupptagna studenterna som är fullkomligt uppfyllda av sig själva och sin europeiska upplevelse. Det må vara delvis omedvetet från regissörens sida, men det finns en nära nog sadistisk njutning att hämta i scenerna där kollektivmedlemmarna storögt tar för sig av den spanska storstadens njutningar - som att bli förförd av en eldig lesbisk flamencolärarinna, eller sitta aspackade och sjunga [I]No Woman No Cry[/I] på ett torg efter en blöt krogrunda. Samtidigt som jag förstås tackar en högre makt för att ingen var framme med filmkameran när jag själv var ute på min första tågluff. [I]Den spanska lägenheten[/I] är en stunds bagatellartad eurocom som bjuder på några gapflabb på vägen. Eller faktiskt ganska många. Tillräckligt för att få mig att förtränga det bittra faktum att de sista minuternas pretentiösa och övertydliga "det här är filmens budskap och jag tänker skrika ut det tills du förstår"-segment egentligen skulle ha kostat filmen ett betyg på skalan. Blunda de sista minuterna så klarar du dig undan med blotta förskräckelsen.