Den där Mary

De flesta har väl redan sett eller har hört talas om "hårgelé"-scenen: Ben Stillers figur Pat Healy tror att han snart ska få hoppa i säng med den grymt sexiga Mary (Cameron Diaz). Det var emellertid länge sedan Pat fick komma till, så för att inte älskogen ska ta slut innan den har börjat idkar han lite preventiv onani, och precis när han når klimax ringer Mary på dörren. Pat öppnar dörren och Mary frågar vad det är för klibb som hänger från hans öra: "D-d-det är hårgelé", stammar han. "Vad bra! Får jag låna lite", säger Mary och kladdar sädesvätskan i håret. Sekret-humor likt denna gör sig som synes särdeles illa i text och det är kanske att göra filmen stor orättvisa att presentera den på detta vis. Men då jag säger att Den där Mary är fylld av liknande skämt, och att många faktiskt är roliga, avslöjar detta kanske lite om mig själv men mer om bröderna Farrellys begåvning; nämligen att likt den dåliga smakens furste John Waters, skapa värme och sympati kring de förlorare som oftast ofrivilligt hänger sig åt äcklet. Debuten Dum & Dummare var aningen för dum men i den följande filmen, Kingpin, där Woody Harrelson spelade bowlingproffs på dekis hade attityden mognat betydligt. Den låga humorn var inte förfinad, tvärtom, med den jobbade hand i hand med en underhållande intrig och inte minst ett gott skådespeleri. Woody såg ut att lukta illa men vi fick lida med honom, inte skratta åt honom. Min inledande förhoppning om att Den där Mary skulle vara ännu ett steg i rätt riktning kommer emellertid snart på skam. Historien om Pat som ända sedan high school har varit kär i den fantastiska Mary, och med hjälp av Matt Dillons privatdeckare spårar upp henne, blir med filmens gång allt mer osynlig och icke angelägen. Karaktärerna är nu mest måltavlor för olika sorters sekret och endast den mest finniga delen av publiken orkar hålla humöret uppe. Men scenen där Pat fastnar med förhuden i blixtlåset är faktiskt rätt kul.