I den första delen av Trikoloren-trilogin behandlar Krzysztof Kieslowski existensen med likgiltighet, sanningen som något subjektivt och livet som ett nödvändigt ont. Ändå är Den blå filmen liksom fastan, hösten eller sömnlösheten i sin rena form fri från substitut och som sådan oumbärlig.
Det är visserligen inte första gången en filmskapare har konstruerat ett kulörfilter för att uppnå en stämning i en film. Greppet har återkommit genom filmhistorien, men varken förr eller senare med en motsvarande stringens. Resultatet av hans vision är lika genomgripande som det arv han lämnade efter sig.
I Den blå filmen har Kieslowski skapat en antites genom en antivärld där Julie (Juliette Binoche) förhåller sig till tiden liksom i ögonvrån, den som av någon anledning fortsätter att passera efter att hennes familj har omkommit i en bilolycka. Så Julie dricker kaffe, flyttar, besöker sitt stammishak och simmar längd efter längd i simbassängen, precis som vanligt.
Juliette Binoche har en sällsam förmåga att bli sin rollkaraktär. Två decennier efter att Den blå filmen först sattes upp på bioduken kliver Juliette Binoche återigen in i sorgens karga landskap i Piero Messinas debutfilm I väntan på ett mirakel, som nyligen hade premiär på svenska biografer. Hon gör det briljant. Men tillsammans skapade Kieslowski och Binoche något som ingen av dem har lyckats överträffa efteråt. Det är också Binoches inkarnation av Julie som skiljer Trikoloren-filmerna åt mer än något annat.
Under hösten kommer gamla och nya fans att få möjligheten att frossa i Kieslowskis minimalistiska dialog, bilder av aldrig sinande kvalitet och unika känsla för detaljer. Men Den blå filmen är mer än en film. För en sörjande kan den innebära en förmildrande igenkänning som varje människa som genomgår en sorgeprocess borde få uppleva.
